Oss


Ultraruns In The Family, eller Ultra Runs In The Family, drivs av två löparentusiaster, och ur löparmyllan sprider sig tentaklerna till hälsa, näring, attityder, äventyr, upplevelser och familjeverksamheter.

 Inled med att läsa Dísas historia:

Det finns utmaningar…och så finns det utmaningar.

Egentligen började det hela någonstans runt 2010-2011.

Jag var 27-28 år och redan fast i vad som i dagligt tal kan kallas vardagens ekorrhjul. Jag hade studerat klart på Universitetet sedan några år, jobbat en tid, kommit en bra bit med min musik och mitt skapande på fritiden och sprang lite titt som tätt för att rensa hjärnan. Men. Jag hade tråkigt. Min dåvarande livssituation gjorde att jag var fast i denna grå vardag som bara…var. Men inom mig fanns en längtan och ett driv, en enorm vilja som skrek efter att i alla fall något skulle hända. Jag sökte helt enkelt en mening och ett mål. Jag behövde en utmaning och ett äventyr.

Under hösten 2010 fann jag vad som i mina ögon uppfattades som den ultimata utmaningen och det stora äventyret, när jag snubblade över en länk till Laugavegur Ultramarathon på Island. Hela hösten drömde och sprang jag. Inom mig fanns ett hopp och det driv som tidigare bara hade gått på tomgång fick äntligen utlopp för all sin energi!

Anmälan öppnade först någon dag in i Januari 2011 och jag minns hur jag mitt i veckan satt uppe till midnatt för att verkligen säkra min plats och betala så snabbt det bara gick. Jag minns också den panik som spred sig i mina ådror när något krånglade med loppets hemsida samma kväll och det inte gick att anmäla sig så snabbt och enkelt som jag hade hoppats. Undrar om jag sov alls denna natt? Adrenalinet gick ju i taket så snart jag insett att jag verkligen var anmäld likaså.

Att jag var luspank resten av januari spelade ingen som helst roll. Jag överlevde på linssoppa och havregryn, om jag minns rätt, och bara tanken på att mitt äventyr nu låg framför mina fötter mättade tillräckligt!

Själva loppet och träningen inför detta, var minsann en riktig utmaning och ett äventyr på många vis. Jag kommer att skriva mer om denna upplevelse längre fram.

Något jag inte visste vare sig när jag anmälde mig till loppet eller efter att jag tagit mig igenom det, var att detta egentligen bara var början på den största utmaningen och det härligaste äventyret jag någonsin kunnat föreställa mig!

Strax efter att jag kom hem från Island, stärkt av både lopp och en härlig resa runt om min mormors gamla hemtrakter på Västfjordarna, satte jag mig vid datorn och spelade in en låt, inspirerad av känslan och upplevelsen av mitt första Ultramarathon. Inom mig fanns en oförmåga att med ord beskriva vad jag varit med om, så jag klippte även ihop lite bilder och lade ut låt och foton på YouTube.

Efter en tid spred sig filmen både till organisatörerna på marathon.is och till andra löpare.

En av dessa löpare lämnade en kommentar. Jag svarade och fick ett svar tillbaka. Tillslut övergick vi till att kommunicera via mail.

Under två års tid hade vi sporadisk kontakt där vi pratade om olika lopp och tävlingar vi skulle springa.  Båda var lika tokiga i terränglopp och långa distanser, verkade söka efter äventyr och galenskap i största möjliga mån. Vi tipsade varandra om löpar-litteratur och tävlingar, skor och löparkläder. Härlig inspiration med andra ord!

Plötsligt, under sommaren 2013, visade det sig att vi skulle springa samma terränglopp i Alingsås i September. Ett lopp jag spanat på under flera års tid, men inte haft möjlighet att ta mig till på egen hand. Det visade sig också att vi i inte bodde alltför långt ifrån varandra och att det var givet att jag skulle få hänga på denne löpare och hans löparvänner ut till Risveden Terräng 2013.

Sagt och gjort…och här tar äventyret och utmaningen ny form.

Som ni förstår var det Anders som jag träffade där och som jag lever med nu. Som ni kanske också förstår så är det inte det i sig som är utmaningen 😉  – utan vad som nu komma skall.

Under hösten gjorde vi upp stora planer inför det annalkande året, sprang långa terrängpass och pratade Ultra-tränings-upplägg. Laugavegur Ultramarathon var givet en plats i Schemat, liksom Borås Ultramarathon (BUM), både sommar- och vintervarianten. Vi skulle upp till Flatruet och springa i Augusti samt självfallet klämma in våra egna ”detta gör jag vare år”-lopp så som Salomon Trailtour i Skatås, Finalloppet samt Lerum Vildmark…galenskap i de flestas ögon, men i vår vardag var detta bara en naturlig del av av vardagen!

När det nya året så tog sin början, insåg jag plötsligt att jag sprang för två.

Det är här utmaningen börjar. Den riktiga utmaningen. Ultra Utmaningen.

Vi två skall bli tre. Vi tre skall tillsammans visa att det är fullt möjligt att springa ultra, att leva löpning, planera resor och äventyr, med en liten i magen och senare på armen.

Vi kommer i denna blogg att skriva om hur det är att löpträna som gravid och som partner till den gravide. Hur det är att springa som småbarnsföräldrar och hur man kan få in träning och vila, med en liten i familjen. Vi skall självfallet även testa lite prylar, recensera lite böcker och skriva om såväl träningsupplägg som tävlingar.

Vår förhoppning är att vi skall kunna inspirera och dela med oss av allt vi lär oss och upplever efter hand!

Det är här äventyret börjar. Det riktiga äventyret. Ultra äventyret.

Fortsätt med att läsa Anders historia:

 

Vad är man? Hur definierar man sig? Vad gör en människa för att rättfärdiga sitt liv, eller leverne eller för den sakens skull sina val?
Är inte det den egentliga ständiga frågan man inte riktigt frågar sig eller funderar över för det där hinner man inte med. Andra får avgöra den frågan om sig själv.

Så, hur ska jag som inte har den där dragningen åt att blotta vad jag själv tycker och tänker, och göra det genom en löparblogg med fokus på mer än bara löpningen i sig. Jo, för så är våran grundtanke med denna sajt – vårat ventileringshål och vårat arv till ett vidare omfång än vårat egna ego. Ungefär så, men detta skall mer handla om mig själv. Och varför.

Löpning, min fars huvudgren efter han fimpade för gott. Bägge sakerna har följt mig genom livet, att farsan rökte i sin ungdom men att det beroendet övergick till förmån för konditionsträning. Trots att jag varit dum nog som föll in i det där tricket att det är ”tufft att röka” så är det löpningen som stannat kvar. Från att ha varit en sport vid sidan av och väldigt länge fanns där som en sommarträning, i avsaknad av bandy, tog det hela mer skruv någonstans 2010. En del i allt var valet om jag skall fortsätta traggla min milrunda i skogen en gång i veckan och stanna kvar i min smått överviktiga figur och kippa efter luft eller om det här kan leda till ett annat sorts liv.

Romanen som man får ha vilka åsikter som helst om, Born to run, hade en sådan romantiserande ton. Den öppnade vissa dörrar som stått på glänt och rutade in det som jag inte kunde förklara i en sådan fin förpackning.

Fantastiska atleter som Krupicka, Buud och Larsson gjorde sitt, en blog, hjärnfysik, och inte allra minst mina egna tankar och funderingar. Allt det där snuddade precis rätt synapser. Jag bantade för första gången, kopplingen vikt mot ork är ingen svår ekvation. 11kg försvann på två veckor. Svältdiet, jag vet. Men från den viktnedgången låter jag kroppen hitta sin balans, genom träning och näring jag trivs med.

Så vad hände där? Jag har aldrig varit noga med mål, men från ungdomen har ändå jag alltid fört någon sorts träningsdagbok när det handlat om löpning (läs; i en orange glosbok). Pulsklocka nummer ett inhandlades, till slut även barfotaskor (något jag varken förkastar eller prisar men där ovan nämnda bok nog spelade stor roll) och med datorns hjälp fortsatte föra dagbok och ganska snart upptäckte jag det lokala företaget Transpiration AB och deras sajt jogg.se där jag började spara mina pass, givetvis med hjälp av gpsklocka nummer ett.

Med tanke på att någon elitsatsning inte skulle ske började såklart världsbilden öppnas, ultravärldsbilden! För det där med mål; farsan hade ju ”bara” sprungit 42195 meter som längst på tävling, så varför skulle jag sikta på ett mål kortare än det? Att slå sin far, vilket barn vill inte det?
Ganska snabbt klarnade bilden: Jonas Buud och Swiss Alpine, där har vi det. Bergsultra. Minst två års uppladdning, troligen tre. Så löd min plan.
Nåja, planen består, jag ska dit, men ett annat år. För i år skulle det skett.
Helt lottlös står jag inte. Tvärtom. Detta år, 2014, kommer istället ett väldigt stort, om inte större, mål att verkligen genomföras. Laugavegurinn – ett 55km långt lopp på isländska inlandet, mer (och allt) om detta i separata inlägg. Innan det skall det springas 87km skogsterräng mellan Göteborg-Borås.
Men den största utmaningen, det som Dísa redan nämnt – ultrautmaningen. Det mest naturliga livet har lagt i vårat skapande. Skapandet av ett liv. Och det fortsatta skapandet när två blir tre.

Ultraruns In The Family

Relaterade poster

  • 72
    Varför springa så långt för? Varför inte, svarar jag då. Vi stöter på, beroende på när under året, otaliga tips och peppande artiklar såsom "spring ditt bästa marathon" i anslutning till Stockholm Marathon, eller "Så tar du dig igenom din första halvmara" när det är dags att träna inför ett…
    Tags: är, ultra
  • 52
    Del 5 av bloggandet för Alingsås Tidning.Vi kör vidare med att skriva varannan dag, och idag är det ånyo Dísas tur: Egentligen började det hela någonstans runt 2010-2011. Jag var 27-28 år och tragiskt nog redan fast i vad som i dagligt tal kanske kan kallas vardagens ekorrhjul. Jag hade studerat klart…
    Tags: äventyr, är, år, sprang, springa, mål, tid