Soteleden Terrängmarathon 2014


Ett perfekt lopp. I fler än ett avseende:

  • Löpning i Bohusländskt landskap
  • Sista långpasset inför BUM
  • Skarpt läge att springa in den tänkta utrustningen
  • Ultra
  • Distans perfekt för både mig och Disa

Inte så svårt val. Vi är inte anmälda ännu, men det skall vi i dagarna göra!

Soteledens hemsida

Vi tackar Dísa: Soteledenterrangmarathon-12-km-44-km-anmalda/

/Anders

 

2014-05-04

12 km genom otroligt vacker terräng i Bovallstrand, Ránríki/Bohuslän

Datum / tid: 3 maj 2014 – 11:30
Träningstyp: Löpning – Tävling
Distans: 11,67 km
Tid: 1:27:38
Snitt: 7:31 min/km
Från passet på jogg.se

När Anders för några månader sedan snubblade över Soteledens hemsida och blev varse om att detta lopp skulle gå av stapeln, var det inte mycket att tveka över. Vi visste förvisso inte i vilken form jag skulle vara (i och med att detta är första graviditeten), men vi såg ingen anledning att vara fega. Vi är ju som vi är och vi gör som vi gör…och jag såg till att fråga rätt personer (läs ”dr CJ”) om huruvida detta var en klok idé eller ej (och ja, jag fick ju precis det svar jag önskade 😉 ).

Och igår var det dags och upp till bevis!

 

Morgonen startade redan vid 5-tiden för min del. Av rädsla för att magen skulle krascha (ja, ni som läser här har ju mer eller mindre ofrivilligt blivit indragna i ett otal antal inlägg om hur min gravidmage har reagerat på löpningen haha) tog jag mig en 4 km runda på morgonen, innan frukost, för att vara säker på att tarmen skulle få tillräcklig massage så att jag kunde få tömt magen innan avresa, och således ”hålla tätt” under de stundande 12 km i Bovallstrand. Min plan funkade och tack vare denna runda och en rejäl mängd av en viss kolsyrad, multikommersiell, svart, koffein- och aspartamfylld dryck (inte den med röd och vit logga dock, lite punk och stake har jag kvar i mig än 😉 ) så kan jag ju inleda med att ni nu inte skall behöva läsa mer om min tarm och dess innehåll i detta inlägg!

Planen att åka redan vid kl 6:00 sprack dock, men 6:48 vill jag minnas att det bar iväg på E6:an norrut genom ett av de vackraste landskapen vi har här i Svea.

Bohus Fästning

Bohus Fästning, påväg mot Bovallstrand

 

Inför ett lopp brukar kroppen sprudla av tankar och känslor, pirr och förväntan, adrenalin som sprutar ut som på en rädd hare och härlig rastlöshet som hos en 3-åring på julaftons morgon. Själv har jag dock aldrig någonsin varit såhär lugn. Anders frågade hur jag kände mig när vi satt där i bilen, och även om jag då verkligen försökte känna efter, så var det bara lugn och harmoni som jag kunde erinra.

Jag hade ju inga krav denna dag. Detta var en utflykt, en liten runda i vacker miljö och i perfekt väder, utan press, stress, prestation eller mål (annat än att alls ta sig i mål). Tänk om man alltid kunde känna såhär! 🙂

Jag tror förvisso att pirret innan ett lopp fyller en stor och viktig funktion, men det var otroligt skönt att kunna släppa på allt sådant för en gångs skull och verkligen bara NJUTA.

 

Vi var framme vid Bovallstrands Skola ca 08:30, precis lagom till att nummerlappsutdelningen kom igång. Här möttes vi av glada och trevliga arrangörer från IK GRANIT liksom funktionärer och medlöpare, vilket fick oss båda i stämning med en gång. Anders start väntade ca 1,5 timme senare, så han hade god tid på sig att bara ta det lugnt och efter att han och de andra tappra 44-km-löparna begett sig ut i vildmarken passade även jag på att vila lite samt prata med andra löpare. En norsk kvinnas uppmuntrande ord om hur starkt det var att springa trots att jag är gravid i 5:e månaden stärkte minst sagt självkänslan och gav än mer sinnesro! Tack till henne! Tänk vad ett par ord kan göra! 🙂

Nummerlapp

Nummerlapp

Lugnet kvarstod även när det blott var några minuter till start för min del.

11:00 spelades passande nog O Fortuna, det inledande stycket i Carl Orff’s Carmina Burana, ut genom högtalarna, och det var nog först här jag insåg att detta inte var någon liten söndagsutflykt, utan de facto ett lopp som jag deltog i! Lite lagom pirr infann sig, med andra ord!

 

Vi som sprang 12 km hade blivit utlovade till största delen mycket tekniskt krävande terräng i fantastisk, bohuslänsk miljö, ett utfläkt älgkadaver, löpning uppför och nerför, bland rötter och mossa, stenar och klippor, genom fårhagar och över en och annan mosse…och det var nog inget av detta som inte kan bockas av på check-listan!

Jag tog det rejält lugnt i början i och med att man inte hade någon aning om vad som väntade. Någon km sprang jag själv, någon km hade jag en löpare framför mig (bl a den norska kvinnan), men i och med att vi var så få som startade så glesades klungan ut snabbt redan i starten. Efter ett par km var det jag och en man och en kvinna som höll ungefär samma tempo och vi hängde ihop större delen av loppet. Strax innan vätskekontrollen vid 7 km hade mannen halkat efter en del dock, och sedan jag sprungit rakt in i en gren i en bergsklyfta man skulle ta sig igenom, började jag och Vanessa, som jag nu vet att hon heter, att prata och med hennes sällskap och glada humör, perfekta tempo och med en känsla av att detta inte var några om helst problem för kroppen att klara av, så tog jag mig igenom de sista 5 km genom att bara njuta av stunden!

 

Efter 1:27:41 så var jag i mål. Vanessa kom in några sekunder tidigare och vi fick således en 6:e och 7:e plats bland de 14 damer som tagit sig an utmaningen att springa en dryg kvartsmara i avancerad terräng denna lördag i början av maj 2014.

Kvitto på genomfört lopp

Kvitto på genomfört lopp

Jag var på gott humör över att ha tagit mig igenom loppet och de facto förvånad över att jag kunde springa så mycket som jag trots allt gjorde (till och med CJ hade gett mig rådet att gå större delen av banan). Det var blott i någon eller ett par riktigt branta backar som jag gick, men där hade man inget val!

 

Loppet som så skall helt klart genomföras igen, men nästa gång utan bebis i magen och helst den långa distansen för min del likaså! Även om jag misstänker att älgkadavret må vara försvunnet inför nästa år, så vet man ju vilket härligt arrangemang IK GRANIT kan ställa upp på och vilken fantastisk terräng som Soteleden erbjuder!

 

Avslutningsvis var det inte bara den norska kvinnan och Vanessa som i kombination med alla andra glada terränglöpare berikade dagen lite extra, utan de inspirerande orden från Maria Frånlund (2:a bland damerna på 44-km) som berättade att hon åkte Vasaloppet i graviditetsvecka 26 och sprang New York Marathon redan 3 månader efter förlossning! Sådant inspirerar och muntrar upp!

Medalj och Icebug buff

Medalj och Icebug buff

 

45 km genom otroligt vacker terräng i Bovallstrand, Ránríki/Bohuslän

Datum / tid: 3 maj 2014 – 10:00
Träningstyp: Löpning – Tävling
Distans: 45,08 km
Tid: 5:31:58
Snitt: 7:22 min/km
Från passet på jogg.se

Information innan starten

Information innan starten

Vad svårt det är ibland. Att skriva en tävlingsrapport. När det både är en tävling man genomför samtidigt som det är ett schematiskt långpass. Lite ambivalent.
Jag har skyltat lite med Relentless Forward Progess, en bok skriven av Bryon Powell (http://www.irunfar.com) och som förutom har väldigt intressant läsning även har träningsscheman för de lite längre distanserna. Och precis i träningsvecka 15 hoppade jag på hans schema för ett 50mileslopp. Varför det blev så sent i träningsuppladdningen (som man normalt påbörjar 6 månader före ett lopp) har jag skrivit om ältat om tidigare i BUM2014sidan. Och varför jag snuddar in på detta ämnet här är att i schemat står det 40km löpning denna lördag. Ganska fint insytt i kalendern. Dels en tävling, dels i runda svängar rätt distans och framförallt ett på förhand väldigt spännande lopp, helt enkelt. Så ambivalensen, tävlingslopp? Träningslopp? Långpass med nummerbricka? Ja, har aldrig riktigt utsatt mig för situationen att ett långpass i träningsplaneringen är ett lopp. Något man såklart helst skall utsätta sig för inför ett mål, för att kalibrera inför det större målet. (en parantes måste jag få in här, för vad jag tror jag lärde mig av detta är att verkligen se alla lopp som lopp, skala av allt annat man klär in saker och ting i och ta det som är nummer 1 i sammanhanget, redan långt innan. Alltså, är det ett lopp – då är det ett lopp, ingen träning. En vänstersko blir ju ingen högersko bara för den sitter på högerfoten, eller hur? Ja, hoppas du fattar – för jag gör det)

Precis som Dísa nämnde i sin text så var den där nervösa förväntan och kittlingen i tävlingsnerven inte i kroppen på riktigt förrän dagen innan, det kanske är många tankar kors och tvärs på det mesta som tar prioritet. Men med lite rödbetsjuice (jodå, den fick vara med igen) och planerande av tävlingsdagen så började känslan ändå infinna sig. Med med lite annorlunda fokus. Hade helt enkelt ganska svårt att tänka bort att det faktiskt ÄR ett lopp, inte bara ett långpass. Oavsett tävling eller träningstävling – såhär i efterhand – vilken bansträckning. Bland det naturskönaste man kan tänka sig, bland det jävligaste man kan tänka sig för denna kupering var brutal och tog brutalt.Och väldigt bra arrangerat av IK Granit.

Ja, det fanns inget att klaga på. Kanske lite banmarkering mot slutet, dock sprang jag eller mitt löpsällskap inte något vidare fel.

Så, hur blev det då? Fram till starten har du redan läst om vad Dísa skrivit. Vi hade ju liknande uppladdning och dygnsrytm så att säga, jag och Dísa.
Efter nummerlappsutdelning och lite prat med folk från IK Granit, Team Icebug och gamla kända ansikten gick vi och slappnade av lite i bilen, gjorde iordning utrustning och satte på skarp mundering. Upp till informationen med en kvart kvar, klockan glömd i bilen fast det där lilla dilemmat löste Dísa.

Starten - 45km

Starten – 45km

Med lite O’Fortuna i högtalarsystemet började det verkligen dra ihop sig. Jag gjorde en ”Run with the Mayor” och stegade längst bak i fållan. För jag ville verkligen ta det lugnt och inte bli sporrad till att gå ut hårdare än tänkt, som är så svårt att göra.
Det funkade ganska väl, under ganska lång tid. Efter bara några kilometrar kom Eva & Maria och sprang förbi, jag tyckte dom sade att dom sprang fel i början när vi pratade under resten av loppet, men min första tanke när dom susade förbi var: jaha, dom var sena till start för jag såg ingen av dom innan. Nåväl, jag tyckte deras tempo var väl avvägt mot det lite långsammare jag höll i den första klungan jag var i så jag valde att hänga på där.
Efter ett par kilometer i rygg på dom började jag tycka det var lite pinsamt att jag inte avlastade. Men det dröjde ännu någon kilometer till innan vi började småprata med varandra. Och ganska så snart vrickade Eva till ena foten som redan tidigare var skadad. Dom hade redan sin tävlingsplan upplagd och någonstans runt 15-20km blev det, efter att vi fick veta att dom låg på plats 3 & 4 i damklassen, att Eva, pga foten, fick släppa och jag och Maria började ta upp jakten på att få till en andraplats för henne. Jag hade även från efter första 10kilometrarna till när vi splittrade på oss god koll på klockan för jag kände att benen ville dra iväg och testa ett litet högre tempo. Det krävdes det mesta av viljestyrkan att inte dra iväg och därför låg jag nog lite väl länge och åkte snålskjuts på damerna. För jag SKULLE inte tävla, jag skulle bara njuta! Både med tanke på den knixiga bansträckningen och på att jag ville hålla ihop loppet igenom är jag enormt tacksam för all hjälp. Och jakten som pågick under 2 mil gjorde även det sitt till att ha det kul även i de mörka stunderna. Kontentan redan nu är ju; det blev både njutning och tävling 🙂

image

Efter 45km Sotenäsled i benen

Soteleden är en vandringsled. Vandringsled är till för att i första hand gå på. Det kan man verkligen ta fasta på. Väldigt kuperat, stig, bergshällar, stup, kärr och allt som hör till skogen på norra klotet. Alltså terräng jag verkligen föredrar men som kräver en hel del av den som vill övervinna densamma. Och här var det terräng, bitvis svår, nästan hela leden igenom. Utan tvekan den tuffaste terräng jag sprungit på. Tillika roligaste.

Under långa perioder kändes det som inget hände i våran jakt. Plockade vi ens in någon tid till tvåan? Vi fick höra vi låg fem minuter efter damklasstvåan, säkert från ett par vätskestationer. Ettan var en kvart före, så den var inte lika intressant 😉
Vi gnetade på, inte i något idiottempo men ändå så vi kunde ge det här en ärlig chans. Riktigt gött att kunna bjuda tillbaka draghjälpen jag fick tidigare i loppet också. Vi brötade vidare, fick reda på i Nordens Ark att ”oj, ettan och tvåan sprang förbi här för en timma sedan” varvid jag svarade ”haha nej, inte herrklassen, damklassen – hur långt före ligger tvåan?”. Jag tror vi fick höra fem minuter även där. Till slut, någonstans strax över fyra mil skymtar vi en löpare i skogen, det visar sig var en löperska. Hon släppte glatt förbi oss, var kanske tröttare än oss, eller jo det var hon för hon orkade inte ta rygg där, och vi hade slått dörren i lås. En andraplats för Maria, och den höll i sig hela vägen in i mål.
Och i mål får jag se ett bekant ansikte när tredje dam går i mål. Nu går minnet ur huvudet på namn, men samma dam som kom trea var samma som jag sprang med under ett par mil under BUM2013. Ja där ser man. Liten värld.

Guld och Brons och buffar + skopåsar från icebugs till oss båda!

Guld och Brons och buffar + skopåsar från icebugs till oss båda!

Jag kom in på en överraskande 17’e plats av 47 i herrklassen!

Den här leden, Sotenäsleden, kan jag inte rekommendera nog. Det är ingen idé jag beskriver den mer än jag gjort, det blir ändå aldrig riktigt så bra som när man upplever sådan natur på plats.

Och nu, 2 veckor och 6 dagar kvar till BUM. Jag är fortfarande lika rädd för det. Det skulle alltså vara ytterligare ett varv runt Soteleden för att knipa den distansen. Dock är terrängen inte fullt lika jobbig på BUM, men jobbig nog.

Tack till alla. Och vi ses nästa år igen!

Relaterade poster

  • 56
    Del 4 av bloggandet för Alingsås Tidning.Enligt varannandagsprincipen föll lotten idag på Anders: Sätta upp mål (lopp) Jag nämnde lite lätt tidigare i veckan om hur man skall göra för att komma igång med löpträning. Ett inlägg som svävade iväg mot ultradistanserna. Inte helt oplanerat! Och snuddade även vid det här med…
    Tags: lopp, terräng, är, mål, ta
  • 53
    Borås Ultra Marathon - 87km terränglöpning mellan Göteborg och Borås. "Vem vill springa detta mer än jag?" - så löd tävlingsskaparens fråga inför BUM förra året. Då liksom nu var det en hel del som delade samma tanke. Iår var 120 löpare anmälda för start i Skatås för den långa…
    Tags: är, km
  • 51
    Tänk att det redan har gått ett år sedan Líf sprang sitt första lopp utanför magen! Idag var det dock dags igen och Líf sprang ett varv runt dagis med sina kompisar och belönades med glass och medalj! I sedvanlig ordning sprang hon dessutom de ca 2 km hem (varav…
    Tags: är, sprang, km, ju, lopp, terräng
  • 51
    Namn: Hans Anders Malmström Ålder: Född -75 Yrke: Tekniker Klubb: uritf Jag har sprungit sedan…: Egentligen väldigt länge, men med olika fokus och mål, tyvärr ett par perioder utan löpning alls. Sedan 2008 har trenden varit stadigt uppåt med ingång till att börja springa i tävlingslopp under 2011. Varför löpning:…
    Tags: är, lopp