Risveden terräng 2016


photo_2016-09-11_15-20-05Det blev tursamt en sjätte start av sex möjliga. Tursamt pga ett par störande orsaker, dels en höggravid Disa, dels småkänningar senaste veckorna av sjukdom som dock aldrig bröt ut och dels det gamla vanliga med höftrehab/höftbesvär. Fast jag tror endast en av dessa saker hade fått mig att avstå från att stå på startlinjen. Sjuk eller med med fysiska besvär hade jag nog ändå tagit mig runt och i mål, gåendes. Det börjar ju såklart bli prestige i att inte missa detta lopp. Och detta år, det hade varit en lika stor förlust som att inte komma till start vid premiäråret eller för den delen förra året då en veteranmedalj fanns med i potten.

Men varför vore det då synd att missa detta året tro? Det är för mig en enkel förklaring; omläggningen av banan.
Förra året blev det en omläggning av banan för första gången då det blev omöjligt att följa det klassiska ”Risvedenspåret” – den gamla vandringsleden. Då tror jag det blev smått panik hos Sjöviksgänget att få till en lösning med väldigt kort tid kvar till tävlinphoto_2016-09-11_15-18-12gsdagen (jag kan ha fel men minns det lite så). Resultatet blev helt ok. För första gången blev det en mer eller mindre obanad del förra året, men dessvärre en väldigt lång avslutning på grusväg. Hårt packad grusväg. 5-6 km sådant underlag. Det är väldigt gynnsamt att springa på men inte under ett terränglopp kanske. Så, för att komma till skott: I år var inte bara avslutningen ändrad utan även början – som alltid haft cirka 6 km grusväg, ganska mycket småbackigt, innan man får vika av in i skogen. Man är ju van vid det. Och det är en bra sträcka att hålla uppe fart om man kan. Eller hinna känna hur dagsformen är. Det som ändrades är att efter dryga fyra km var det dags att vika av in i skogen. En väg som jag sprungit på en gång förut, då med sällskap av en hund från Ejsdalsvägen till Risvedenspåret, kul att återuppleva trots jag inte minns mycket från den hundrundan.
På det nya skogspartiet fick vi även det ”lilla loftet” presenterat. Ett loft en förstagångslöpare jag växlade några ord med i kön till massagen efter målgång trodde var Väggen. Han fick ett enormt självförtroende efter att ha klarat den backen enligt egen utsago. Men, blev lite väl införstådd i den riktiga väggen ett par km senare…
Riktigt bra nylagd sträcka!
Vi kommer ut igen på klassisk grusväg med första vätskedepån. Tar lite vatten. Och vägen går mot väggen.
Bestämmer mig ganska tidigt att börja gå uppför nästan omgående. Brukar springa upp till sista brantaste delen och börja gå där. Men, här var huvudet med och bestämde!
Gick om ett par som försökte springa upp får jag kanske nämna också.
Nytt vätskestopp på toppen av Klevsjöloft och nytt vatten. Hälften i ansiktshålet, hälften över skallen.
Nerför i det tekniska partiet bestämde inte riktigt huvudet. Jag släppte på över rötter och stenar. Den friheten slår allt. Sedan fick huvudet bestämma igen.
Tröskade vidare utan större bekymmer men gick igenom allt då och då: är tempot lagom lågt, allt avspänt, kroppen rak, höften ok. Jodå!

photo_2016-09-11_15-19-21
Så det var bara att tröska på. Genom Rammdalen, där jag faktiskt blev trött i hela kroppen uppför backen innan reservatet. Den svaga utförslöpan genom Rammdalen återsamlade krafterna igen. Jag vet dock ganska väl vilka partier jag brukar tröttna av så var inte förvånad det hände just där. Eller backen efter Skäfthults gård.
Efter detta var det dags för de två sista nya partierna. Alltså, istället för en väldigt lång sträcka grusväg får vi här allt från stigar, otrampad mossa, några svårare passager nerför sten och branter och allt detta suger ganska rejält musten ur benen om man inte har lite vana från terrängen eller starka ben. Detta gjorde allt. Precis i min smak. Och denna avslutningsdelen tillsammans med ”lilla loftet” menar jag var tur att jag inte missade årets upplaga. Att precis allting annat runtomkring sköts helt klanderfritt kan man inte säga annat än att på julafton finns bara en sak man inte får missa. Då öppnar ju anmälningen! Och, nästa år är det utlovat att ingen mindre än Torbjörn Nilsson skall stå i startfållan och inte, som i år, vara prisutdelare…

photo_2016-09-11_15-19-39

Jobbpolaren Johan tillika ärkefienden Ashgaroth mot målfållan!

Jag skall inte utelämna höftjäveln. Men, den hölls i schack. Det är det jag menar när jag säger att huvudet får bestämma. Springer jag ”smart” så verkar det fungera att flytta bort tröskeln där den börjar jävlas. Och smart löpning, det är just att inte överbelasta i den för dagen form kroppen befinner sig i. Helt enkelt hastighetskontroll. Svårt att veta, men idag funkade det, igen!

 

Jag hoppas jag inte i skriften utfört alltför många misstag. För korrläsa, det orkar jag inte nu. Ha överseende med detta så ordnar jag felstavningar o.dyl snarast 🙂

photo_2016-09-11_15-18-19Tack till Disa, Líf, far, mor, Johan, Attergran och alla andra jag antagligen glömt av i all hast.

/A

Relaterade poster

  • 50
    Borås Ultra Marathon - 87km terränglöpning mellan Göteborg och Borås. "Vem vill springa detta mer än jag?" - så löd tävlingsskaparens fråga inför BUM förra året. Då liksom nu var det en hel del som delade samma tanke. Iår var 120 löpare anmälda för start i Skatås för den långa…
    Tags: är, km