BUM48km 2015


BUM45 km
Distans: ca 48,00 km (banan var förlängd i år i samband med flytt av målet)
Höjdstigning/höjdförlust: 1047 m/987 m
Datum: 30 maj 2015
Arrangör: SOK Knallen
Mer info: www.bum50miles.dinstudio.se
Underlag: 95% geggamoja (i år). Knalleleden består annars av snåriga stigar, äng, mosse och myr liksom grus och lite asfalt.
Plats: Hindås-Borås, Västra Götaland, Sverige.

BUM
Vintern 2013 anmälde vi oss; Anders till BUM50 miles och jag till BUM45k. Uppladdningen hade dock börjat redan innan dess med snack och planering inför det kommande löparåret 2014. Några dagar senare uppenbarade sig dock ett väldigt speciellt + på en sticka och några veckor senare skrattade en barnmorska åt den nygravida förstagångsmamman när jag undrade om jag kunde springa ett ultramarathon i terräng mellan Hindås och Borås när jag var gravid i vecka 25-26. När jag väl hejade iväg Anders och de andra långlöparna i Skatås den där soliga majmorgonen förra året och tog mig en lunk i mina gamla hemtrakter, så förstod jag varför barnmorskan skrattat så gott åt mig och var glad att jag skjutit upp mitt lopp till kommande år. Det vill säga i år

Att jag fick mig ett eget 24-timmars BUM några månader senare är dock en annan historia.

 

Uppladdningen
Den mentala uppladdningen har således pågått ett tag, som ni förstår, och det känns nästan lite konstigt att sitta här nu och ha allt bakom sig. Tomt på något vis. Lite som när man läst ut en bra bok, sitter framför eftertexterna från en bra film eller går av scenen efter en spelning. Kanske är det inte så konstigt att jag frenetiskt tittar efter nya lopp och funderar på vad som skall komma här näst, trots att jag idogt påstår att jag framförallt uppskattar vardagslöpningen och egentligen inte tycker om att tävla. Men jag får skriva mer om det i ett annat inlägg.

Träning
Uppladdad får jag ju dock ändå säga att jag var. I alla fall om man jämför med tidigare lopp i livet.
I och med att jag kommit igång så bra med löpningen efter förlossningen så kändes det inte alls konstigt att springa första ultran redan efter 8 månader och 29 dagar hehe! Jag har kunnat springa ganska så bra sedan vi flyttade för 3 månader sedan och efter att vi fick vårt löparhjul till Thulen. Tyvärr har det blivit lite väl mycket asfalt, men till förmån för många mil i benen och mycket vardagsträning.
I vintras hade jag en tanke om att följa schemat enligt RFP, men att följa ett schema, amma, inte sova, flytta osv gick inget vidare; då sprang jag ju bara när tillfälle gavs och var ute så länge det fanns möjlighet. Efter att Líf har fått mer rutiner osv så har även löpningen blivit rutin (ammar fortfarande, men främst på kvällen). Nu springer vi så gott som varje dag – förutom de två sista veckorna innan just BUM! Då följde jag schemat nästan till punkt och pricka, annars hade jag inte trappat ner tillräcklig och troligen startat med en tröttare kropp.

Kost
Rent kostmässigt så testade jag att nitrat-ladda denna gång. Min tanke var att äta mer nitratrik mat hela veckan före BUM, men att trappa upp de tre sista dagarna. Magen pallade det…nästan. Sista dagen blev det lite väl mycket med rödbetor i fast form till lunch och middag + som juice, så efter att jag nattat Líf på kvällen vände sig magen ut och in och hela middagen kom upp. ”Perfekt” inför ett ultra…suck. Anders hann dock ner till affären och införskaffade lite lugnande soyayoghurt och mina obligatoriska kanelbullar. Mådde helt ok på morgonen. Var lite osäker på hur jag skulle lägga upp dagen med tanke på att starten var kl 14:00, men det blev en lite större frukost än vanligt och lättare fika/mellanmål på förmiddagen samt Tailwind i bilen på vägen upp. Kaffe och vatten att dricka i övrigt. Och lite rödbetsjuice från ProViva vågade jag mig trots allt på.

Ett vinnande koncept!

Ett vinnande koncept!


Loppet

När jag tittar tillbaka i förra årets träningsdagbok noterar jag +28°C och sol under BUM-veckan. Jag minns Anders iförd shorts och linne när han gav sig av från Skatås och jag kommer ihåg att solen värmde på rätt bra under dagen när jag satt på altanen och inväntade att åka iväg och möta honom i mål. I år regnade och blåste det hela BUM-veckan och temperaturen stod på ca +8°C mest hela tiden. Så även under själva lördagen. Hela förmiddagen vräkte regnet ner och även om det var uppehåll precis i samband med starten, så var det regn, hagel och kall vind som präglade hela eftermiddagen ute i spåret.
Stigarna, spåren, vägarna var såklart präglade därefter. Geggamoja. Halka. Lervälling. Gött och grisigt, tungt och kladdigt. Allt på en gång.

De första 15 km var helt ok. Hade gott om ork och energi. Sprang förbi de glada funktionärerna vid första vätskedepån och tänkte att det bara var att köra på 2 sådana längor till ungefär. Några km senare började dock kroppen kännas lite, framförallt ryggen gnällde. I samband med att det gick långsammare pga min försiktighet på de hala spångarna och luriga rötterna tog även kylan ett fast tag i mig och jag tappade känseln i händerna. Min klocka tappade GPS titt som tätt, så jag hade ingen koll på hur långt det var till Nordtorp (den andre vätskestationen), men jag hade gott sällskap av en löpare bakom mig som tycktes vara minst lika trött. Vi växlade något ord då och då…eller ja, jag svor till med jämna mellanrum när jag halkade på stenar och fastnade i leran haha, men fick ett bekräftande hum tillbaka vilket var alldeles lagom konversation.

Sinnet var tungt värre innan vi slutligen kom fram till Nordtorp där Líf, Anders, Gunvor och Hans väntade med glada leenden! Jag kunde inte få upp blixtlåset på mitt midjebälte för att ta fram min kåsa – än mindre veckla ut den för att kunna få i mig lite cola och vatten. Tur att jag hade en hel crew till hands hehe. Anders hade vantar i bilen och gav mig sin halsduk. Jag orkade inte byta om, även om en torr tröja fanns i bilen.

Ca 10 km in i loppet

Ca 10 km in i loppet

Där fylldes jag med värme, energi och hopp och även om en iskall skur och bitande vind fångade mig 100 meter längre fram så var det skönt att veta att det bara var dryga 15 km kvar!
Efter ytterligare några km fick jag sällskap och vi sprang och pratade fram till Borås ungefär. I mål hörde jag att han hette Emanuel, så om du läser detta: Tack för sällskapet!!! Det gör så enormt mycket att ha någon att prata med när man är så kall, trött och sliten som man är i slutet av ett ultralopp.

De sista kilometrarna var bara ren längtan till mål. Sprang vilse lite här och var, trots att jag tyckte mig följa snitslar och markeringar, men men…i omklädningsrummet sen hörde jag andra som tagit samma avvägar som mig, så helt knasig var jag inte, om än väldigt trött…
Väl i bebyggelsen ville banan aldrig ta slut. Mötte en funktionär som sa att det bara var 1500 meter kvar, men det måste ha varit mer. Det kändes konstigt att springa på asfalt efter så många kilometer lervälling. Både tungt och gött på något paradoxalt vis. Hade dock gott om energi här och kunde öka ganska så mycket. En skön känsla.

När målet väl uppenbarade sig och jag såg Líf och Anders var det bara att gasa. Så det gjorde jag och i mål kom jag på 5 timmar och 5 sekunder. Vilken skön känsla. Min klocka, som saknat GPS och som noterat mina felspringningar på slutet är inte riktigt att lita på. Jag hörde mig för i omklädningsrummet och de flesta noterade där 47,5-50 km, så jag misstänker att det är där någonstans jag hamnar också. Placeringsmässigt blev jag 10:e dam av 21 som fullföljde.
Lite osagt hade jag även ett internt mål att komma in under 5 timmar, men 5 jävla sekunder  över 5 timmar förstörde den målsättningen hahaha. Så typiskt mig. Nåväl, hade det inte varit för vädret så kanske det gått snabbare. Ja, det hade det.

Slutspurten – för den som vill se.

…målet…

Men nådde jag mina huvudmål?
Mjo…trots att jag mådde sådär under mitten av loppet, så måste jag ändå säga att jag uppfyllde mitt största mål: att må bra rakt igenom loppet och att ha ork och energi kvar för att kunna öka på slutet.

God träning och bra resultat tycker jag dock även skall visa sig på återhämtningen, och utöver en omättlig hunger nu dagarna efter så är det skönt att konstatera att kroppen mår relativt fint. Idag tog vi oss en tur med vagnen, Líf och jag, och kroppen kändes i princip som vanligt. Visst sprang vi kort, men jag är inte så stel och eländig som efter Laugavegurinn 2011. Ryggen måste jag dock ta mig an. Stark är den inte.

På onsdag väntar en skön och efterlängtad massage hos Jennie på Attergrans Kroppsverk.

Jag måste tacka Peter och alla funktionärer som jobbat för ett så fantastiskt lopp samt Líf och Anders som stöttar mig i träning och under tävling liksom Hans och Gunvor för glada tillrop i Nordby! Hatten av till alla er som sprang 50 och framförallt 100 miles dessutom! Djupt imponerande! Nästa år hoppas jag på att testa mina gränser och köra 50 miles jag med.

Min första öl på 1,5 år...alkoholfri, men ändå! Anders vet hur det är att springa långt! ;)

Min första öl på 1,5 år…alkoholfri, men ändå! Anders vet hur det är att springa långt! 😉