Tillbaka


2018 är det år Anders egentligen bör sammanfatta i detta medium. Det var han som sprang på riktigt – och det äntligen utan smärta! Båda hade vi i övrigt fullt upp med allt annat som detta år innebar; familjeliv, jobb, studier, rep, skivsläpp, spelningar om vartannat. Själv tappade jag all ork och energi någonstans i denna gröt av roliga (!), men tids- och energikrävande, göromål och löpningen fick bli som den blev. Fokus låg bara på att ta sig framåt, en dag i sänder och orkade jag springa, så var det en bonus…
Som grädde på moset så snorade jag dessutom i kapp med tjejerna hela våren och hösten. Gissa om jag var lycklig över att kunna springa Risveden Terräng som planerat tack vare att jag för en gång skull var (typ) frisk, även om jag gjorde mitt sämsta Risveden någonsin…

Nu är skolan klar och jag skrev på kontrakt till mitt nya jobb redan flera månader innan jag var utexaminerad. Självfallet firade jag men en löptur i ett isigt Valla i Linköping på examensdagen!

Men, det nya jobbet likväl som det nya året innebär helt nya utmaningar. Dels så för mitt schema och mina mycket varierande arbetstider (inklusive jobb varannan helg) med sig att jag verkligen måste planera min tid så effektivt som möjligt för att inte drunkna i att bara jobba. Musik och spelningar i år har jag tyvärr fått tacka nej till pga just arbetstiderna, men löpningen ska ingen få ta i från mig! Den är mitt syre.
Således blir det mycket transportlöp numera. Att springa hem från jobbet innebär att jag får sprunget även om jag är bestialiskt trött, att jag sänker garden och kraven rejält och verkligen bara springer för att jag vill och behöver. Orkar jag inte, så kör jag ett kort pass raka vägen hem, dagar som idag då våren gör en liten tidig visit och då jag kunde springa hem i dagsljus kan jag springa lite längre.

En kollega har dessutom inspirerat mig rejält och hennes och min mammas evigt stöttande och uppmuntrande ord har faktiskt gett mig en rejäl kick i baken den senaste veckan! Hon anar inte hur fantastisk hon är, mamma.

Vi får se hur länge vi får hålla oss friska nu bara. Influensan har jag och tjejerna redan haft, men februari är inte slut än………tills dess, så springer vi på och så snart dagarna är lite längre och ljusare, så kan man skippa asfalt och motionsspår och ta omvägar genom skogen hem istället!


/Dísa




Relaterade poster

  • 59
    ....eller blogga. Vi har bara börjat på dagis. Snoret rann redan efter första dagen på Líf (som förvisso var pigg ändå) och bacilluskerna var inte sena med att flytta in i Anders kropp och sedan även min lekamen. Det är väl bara så det är. Punkt. I övrigt har jag…
    Tags: år, är, risveden, terräng, dessutom, springer, löpningen, springa, nya, jobb

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *