Karin Boye


Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

I rörelse, Härdarna (1927)

Jag tror inte att det var löpning Karin Boye tänkte på när hon, för ca 90 år sedan, nedtecknade dessa rader. Men det första som slog mig när jag häromdagen råkade snubbla över precis denna dikt, var just löpning. Kanske är man lite skadad som löpare helt enkelt hehe? Men visst går den att överföra på träning, mål och tävlingar liksom det ständiga sökandet efter nya löparäventyr likaså?

Analyserar man dikten efter konstens alla regler handlar den väl dock mer om livet över lag – löpare eller ej – och om att just leva innan man når ”målet”, livets slut; döden. Om nyfikenhet som drivkraft, men även om vikten att stanna upp och se vad man har.
Att Karin Boye ansåg sig ha nått detta mål och självmant valde att avsluta sitt liv alltför tidigt är väl något de flesta känner till, och att hennes dikter blandas av såväl kloka och positiva ord, som sot och svärta, är nog inte heller någon nyhet. De flesta upplever ju både glädje och sorg under sin livstid, även om det för en del är mörkret som tar överhanden…
Det var den 25 april 1941 som Karin Boye hittades död i en skogsdunge här i Alingsås. Både jag och Anders passerar stundom hennes minnessten, placerad i just denna dunge, när vi är ute och springer (och för er som turfar så finns det även en zon här, vid namn Kallocain, Karin Boyes sista och kanske mest kända roman). Det är en vacker plats. På många vis.


Fången
Pappa och mamma har frågat mig någon gång om när jag ska ge ut min bok. Mina barnmorskor som stöttat mig under mina två graviditeter och som har hört min historia, har undrat det samma. Jag har dock inte skrivit någon bok och har väl inte riktigt haft tanken på att göra det någon gång heller. Men ibland undrar jag om min historia skulle kunna hjälpa någon annan?

Jag kan bara tala för mig själv, men när mitt liv var som mest smärtsamt och när allt mer eller mindre enbart cirkulerade kring att hitta snabbaste och bästa sättet att få somna in, när min kropp under flera år kämpade med att fungera trots ett BMI på mellan 9-14 kg/m2, flera självmordsförsök, självskador…ja, när jag var mer död än levande ändå, så lyssnade jag ju inte på någon. Snarare blev jag provocerad av alla som var så förbannat lyckliga och jag ansåg att mänskligheten över lag bara var blind och inte såg verkligheten som den var. Mörk. Ond. Plågsam. Och tung. Att jag hölls vid liv, upplevde jag då som ren tortyr – ja, jag ansåg att sjukvården var rent av elak och ond och att jag låstes in i ett fängelse var gång jag hamnade på sjukhus (vilket jag förvisso än idag kan tycka och definitivt har fått vissa men av…men vad skulle de göra?). Jag fattade inte varför mina stackars föräldrar som kämpade sig sönder och samman för min skull, inte bara gav upp – jag förstörde ju ändå bara allt! Att dö var att göra dem en tjänst, ansåg jag. Att dö var att göra alla en tjänst.
Just där och då hörde jag ingenting. Ingenting mer än mitt inre mörker.

 

Skiss 2017

Jag ska inte gå djupare in på detta, inte nu i alla fall. Någonstans, mitt i allt kaos, fanns det dock en sida av mig som hela tiden såg framåt. Ironiskt nog var det kanske just den destruktiva och självkritiska sidan som hånande skrattade åt att jag ”inte ens lyckades ta livet av mig”. Denna sida gjorde att jag t ex trots allt skötte skolan…i fall att jag ändå måste leva, liksom. I så fall ville jag vara fri och få välja själv. Tillskillnad från när jag ansågs vara sjuk av allt och alla. Jag vägrade så att säga att bli min depression, även om jag levde i den och ansåg att det var den som var ”sanningen”. Detta var inte det samma som att förneka att jag var sjuk, kanske snarare att hitta en acceptans i tillståndet…

Vändningen
Jag vet inte när allt egentligen började. Trots en lycklig och fin barndom, fantastiska föräldrar, vänner, bra skola osv så minns jag en självkritisk och hård röst inombords redan från dagis. Jag minns helt enkelt ingen annan verklighet än den jag beskriver ovan och som tonåring kunde jag väl inte upprätthålla min mask mer helt enkelt.

Efter många jobbiga år kom så en ganska nyinflyttad granne, som jag då inte kände så väl, över och frågade om jag kanske ville jobba som avlösare hos dem några timmar i veckan, då de har en son med utåtagerande autism. Hon pratade med mig som om jag vore vem som helst som precis gått ut gymnasiet och ville jobba extra några timmar. Hon dömde mig inte för min låga vikt, mina ärr eller min hålögdhet. Hon såg mig som verkligen som vem som helst. Jag tog jobbet och sökte och kom samma år in på Universitetet. Den omnämnda grannen hjälpte mig att få en lägenhet i andra hand och sakta men säkert började något ske inom mig…..jag började slå mig fri. Kortfattat tog jag min Master of Science på Göteborgs Universitet, fick jobb direkt, återupptog mitt musicerande, kunde springa utan att någon lade sig i om det var bra för vikten eller inte osv (och det har ALDRIG varit därför jag sprungit heller…men jag förstår att sådana misstankar har förekommit, så klart). Och nu har jag träffat Anders – vilket kanske ledde till den allra största vändningen (för första gången på evigheter kände jag mig lycklig) – och har en kropp som är fullt fungerande trots att jag misshandlat den under så många år! En kropp som har gett mig två problemfria graviditeter och två fantastiska barn, som har sprungit Ultramarathon och tuffa terränglopp utan att ge upp! Ett liv.
Jag lovar er att det inte var någon som trodde att det var möjligt för 20-15 år sedan…ja, kanske till och med bara för 5 år sedan. Definitivt inte jag själv.

Embla

 

Till er…
Varför skriver jag allt detta om jag inte tror att det kan hjälpa någon som är i samma sits som jag var då? Någon som ändå inte ser och hör.
Jo, jag skriver det för att dela med mig till er som är anhöriga till någon som mår dåligt, till er som kämpar med den där envetna vännen eller familjemedlemmen som – liksom jag – inte kan se utanför sitt svarta universum! Inte just nu i alla fall. Ge inte upp. Finns. Och döm inte. Jag tror inte att Agneta, grannen jag nämnt ovan, riktigt kan förstå vad hon gjorde för mig där för ca 15 år sedan. Att hennes sätt att bemöta mig, som en normal, vuxen individ med full förmåga att ta ansvar och arbeta osv, istället för en sjuk, ömklig liten fågelunge så som alla andra behandlade mig, gav mig styrka. När jag var hos henne och jobbade med sonen David eller när jag tog honom till simhallen eller på äventyr i skogen, så fick jag en fristad från allt det sjuka. En mening och en uppgift som jag var ivrig att visa att jag klarade av.
Även min farfar gav mig en sådan fristad, då han var en av de få som inte dömde mig, utan behandlade mig så som han alltid hade gjort. Det samma gällde så klart Embla, familjens hund, som troligen är den som främst höll mig vid liv under alla dessa år.
Detta hjälpte mig. Det är inte säkert att det hjäper just dig/din anhörige/vän.

Det här med att bli dömd är även det en anledning till varför jag tvekat med att dela med mig av min historia. Jag är rädd för att ännu en gång bli annorlunda behandlad och bemött pga min depression. Jag avskyr ”lullull” och vill inte att man ska tycka synd om mig. Dessutom förstärkte det ju bilden av mig som sjuk…något som i mitt fall är väldigt negativt.
En anledning att jag nu trots allt skriver detta är dock för att visa att vem som helst – även en fullt fungerande, arbetande/studerande, tvåbarnsmamma med goda vänner, flera hobbies osv kan lida av mörka tankar! Depressionen behöver dock inte vara den som styr precis allt!

Nu då…
Jag lever än idag med mitt inre, mörka universum och kan stundom fortfarande tycka att det är det som är det sanna. Sotet försvinner liksom inte bara sådär och jag har en kronisk diagnos, men jag kan hantera det tunga ganska så bra och har lärt mig vad som är viktigt för att inte falla ner i de värsta fallgroparna igen. En av de största stöttepelarna i detta arbete är LÖPNINGEN. När jag förr, pga sjukdom, inte fick springa, gick jag promenader i skogen med Embla. Det gav mig energi och hjälpte mig helt klart något enormt. Men när jag har kunnat springa, så är det just det som hjälpt mer än alla piller i världen, ECT och ”fängelsevistelser”!!!
(varför har jag ju fått mer förklarat för mig i den fantastiska boken Hjärnstark av Anders Hansen – LÄS!!!)

Lite bergslöpning på Island

Lite bergslöpning på Island

 

Men det är vägen, som är mödan värd”, skriver Karin Boye i sin dikt och ofta får man höra att människor som gått igenom kriser av olika slag är tacksamma för vad de har lärt sig under resans gång. Men…jag kan inte säga att jag är tacksam någonstans. Kanske har jag lätt att möta människor i svåra situationer och räds inte att tala om tunga ting, något som hjälpt mig inom t ex mitt yrke, men i övrigt önskar jag att jag bara hade kunnat få vara lycklig…i alla fall sådär relativt, lagom lycklig som de flesta förhoppningsvis ändå är.
Jag önskar att mina föräldrar sluppit kämpa med att hålla sin ena dotter vid liv genom hela hennes tonår och tänker att min syster, som idag brottas med tvång och ångest, kanske hade mått bättre om hon hade fått den uppmärksamhet jag stal från henne genom att vara så sjuk, när hon var ung och behövde den som mest. Jag önskar att jag inte bar på dessa förbannade gener och min största fasa nu, när jag själv är mamma, är att mina döttrar ska ha tagit över minsta lilla sotflaga från mitt inre…

Karin Boyes minneslopp
Den 2 september 2017 går Karin Boyes minneslopp av stapeln för första gången. ”Loppet för dem som inte riktigt orkar”, skriver arrangörerna. Och för er som kämpar vid sidan om, tänker jag, eller som inte vill behöva falla ner i avgrunden eller se någon anhörig eller nära vän göra det samma. För alla!
Loppet går av stapeln i Alingsås, men du kan även springa valfri distans på din favoritplats när som helst under hela september och ändå stödja Suicide Zero!

Tack…
…för att du tog dig tid att läsa. Och tack, mina älskade, envetna, bångstyriga och fantastiska föräldrar som på något vis stod ut och aldrig gav upp…men kanske framförallt förlåt! Jag älskar er!

/dísa…

Relaterade poster

  • 87
    Nemo… Det är lätt att fastna i sanningen. Att bli kvar där utan möjlighet att ta sig loss. Att falla tillbaka i dess kyla famn, låta sig omslutas av hennes raka och ärliga ord och att förbittras över att man inte lyckas blunda för de samme. Det är lätt att…
    Tags: är
  • 85
    ...har nu gått sedan livet förändrades totalt. Från att ha varit mer död än levande i så många år började något plötsligt glöda inombords i samband med att jag träffade Anders, för att sedan bryta ut i full brand när vi den 1 september 2014 fick vår fina dotter Líf! Ja, ni får ursäkta den…
    Tags: är
  • 85
    Citatet ovan är hämtat från ett av våra första inlägg här på bloggen; inlägget som handlar om oss och varför vi alls började skriva. Texten skrevs i januari 2014, strax efter att vi hade fått det där magiska pluset på den där speciella stickan och just i uppstarten av vårt…
    Tags: är, år
  • 85
    Då jag gissar att många av er som läser detta är löpare, och kanske speciellt långdistanslöpare, så tror jag att ni alla vid något tillfälle har fått problem med mage-tarm under ett pass eller ett lopp och att runner's diarrhea är ett välkänt begrepp, oavsett om man råkat ur för…
    Tags: är

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *