GnällMAJa…


För ett par veckor sedan, i mitten av april, påbörjade jag ett inlägg med rubriken ”Ropar inte hej, men…”.
I texten som följde var jag så tacksam över att ha fått vara relativt frisk och kunnat springa i över en månad (!) samt skrev om nostalgin över att ha kommit igång med barnvagnslöpningen relativt regelbundet igen. Jag började känna mig lite starkare dessutom, och glad över att ha hittat en rutin i vardagen som ändå fungerade ganska ok. Jag drömde mig lite bort till fornstora dagar, då Líf var liten och löpningen bara flöt på…tänk vilken form jag var i då! Och ändå var jag liksom inte riktigt nöjd? ”Idiot”, får jag ju helt enkelt säga till mig själv och nu kan jag bara drömma om att springa som jag gjorde på den tiden:

Maj 2015. Nästintill alla mil/vecka sprungna med barnvagn

Då jag alltjämt sällan har möjlighet att sitta mer än några minuter vid datorn åt gången, hann jag aldrig skriva klart. Och ja…nu kan jag väl slänga hela den texten ändå. Ty självfallet blev jag och tjejerna sjuka för en dryg vecka sedan och är lika sjuka fortfarande. Snor och huvudvärk, ingen sömn…ja, det är inte bara sommaren utomhus som kommit av sig och växterna som fryser om nätterna – kroppen gick in i sedvanlig vinter-förkylnings-status den med.

Hann ju självfallet plantera ut lite i pallkragar och krukor innan frosten bet tag i oss på riktigt igen…

Jag vet…en förkylning går över, det kunde vara värre osv osv osv – och sällan är man väl så glad för småsaker som just efter att man frisknar till efter sjukdom? Jag såg någon intervju med Micael Dahlén där han pratade om att man forskat om just detta; hur lycklig man de facto blir efter en förkylning, bara av rena tacksamheten över att slippa vara sjuk! Och det är ju så livet ser ut lite grann…vi behöver både mörker och ljus för att uppskatta det vi har. Men just nu, när man är sjuk, är det svårt att vara sådär förbannat tacksam haha!

För att gnälla lite mer nu när jag ändå är igång, så har Thulen någon form av pyspunka på ena hjulet som jag under hela april lyckades mota i grind genom att pumpa den inför varje löp, men nu är däcket helt platt oavsett…och jag kan tyvärr inget om däck och punkor osv, så jag får väl ta mig till cykelaffären snart så att jag kan komma igång och springa sen när vi frisknar till igen.

Tur att ingen av oss var anmälda till SLTM i år, även om vi båda nog var lockade att springa. Vi har inte riktigt vågat anmäla oss till något mer än sedvanliga Risveden Terräng.

Något positivt i kråksången är dock att Anders faktiskt kommit igång riktigt bra igen och springer längre och längre utan höftsmärta! Det vågar han kanske knappt vare sig skriva eller säga högt, så jag bara nämnder det lite såhär i förbifarten…

/dísa

Relaterade poster

  • 54
    Jag har funderat under hela dagen om det verkligen är en bra dag att skriva ett blogginlägg på; arg, bitter, uppgiven och förbannad som jag är. Vem vill läsa en lång text om gnäll och frustration när man i de flesta vanliga löparbloggar kan njuta av bilder av glada och…
    Tags: är, ju, osv, just, skriva, hela
  • 51
    Man får väl inleda med att meddela att vi har inte försvunnit. Tiden till att sitta ner och skriva har väl bara inte riktigt funnits där - eller inspirationen att blogga om löpning heller för den delen, när förkylning efter förkylning avlöst varandra sedan någon gång i november. Men, men...vi finns,…
    Tags: är, ju, skriva, springa

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *