Trött, ful, arg och otillräcklig 4


Man får väl inleda med att meddela att vi har inte försvunnit. Tiden till att sitta ner och skriva har väl bara inte riktigt funnits där – eller inspirationen att blogga om löpning heller för den delen, när förkylning efter förkylning avlöst varandra sedan någon gång i november.
Men, men…vi finns, andas och SPRINGER – i alla fall när vi är friska!

Líf och Alva 2,5 år respektive 6 månader

Egentligen skriver jag dock varje dag. Många sidor. Men bara i mitt huvud.
Jag älskar att skriva och har så gjort sedan jag var liten. Mitt favoritämne i skolan var svenska – framförallt när man fick skriva berättelse eller artiklar – och min farmor har en stor låda full med brev från mig, eftersom vi brevväxlade från den dag jag lärde mig skriva fram till….ja, vi har nog inte riktigt slutat än, även om breven kommer mer sällan numera. Men jag kan ofta fråga mig vem som egentligen är intresserad av att läsa vad just jag har att säga? Kanske är det därför jag inte heller riktigt tagit mig tid att sitta ner och skriva nu heller?
Det finns dock massor att skriva om, och oavsett om någon läser eller inte så är skrivandet – liksom löpningen – terapeutisk och något i alla fall jag främst gör för egen del. Att föra ner det hela i en offentlig blogg och inte bara en privat dagbok, gör väl helt enkelt kanske att man prioriterar både hur och vad man skriver som att man skriver?

Nåväl. Största anledningen att just jag inte har skrivit så mycket i denna blogg det senaste stavas väl dock Alva och Líf. Att ta hand om en trotsig tvååring som testar alla gränser som finns samtidigt som man försöker pyssla om en liten bebis är inte alltid det lättaste. Speciellt inte efter sömnlösa nätter. Eller med huvudvärk och feber. Eller när man inte kan komma ut och springa som man vill (just pga sjukdom) och således inte har någon som helst mental energi tillövers…
Alva sover sällan själv. Hon somnar nästan bara vid bröstet i min famn eller i vagnen (och sover då bara så länge vagnen är i rullning). Något som gör att jag sällan har händerna fria eller möjlighet att göra allt som man kanske vill och behöver göra. Líf var likadan när hon var liten, och jag vet att det går över osv osv osv. När hon är vaken är det ju fullt fokus på att sysselsätta henne då hon ju trots allt fortfarande bara är 6 månader.
Detta gör dock även att jag inte alltid kan vara där för just Líf när hon vill och behöver. Så det kanske inte är så konstigt att hon tar alla tillfällen hon kan i akt för att retas och jävlas – eller som hon ser det: för att synas och också få finnas till!?
Jag får motvilligt erkänna att tålamodet inte alltid finns där. Att man inte är så förbannat pedagogisk och klok som man kanske hade velat eller innerst inne vet att man borde vara…
Många dagar känns det inte som om man gör annat än skäller och är arg och sur. En riktig skitmorsa och satmara! Jag hatar det och går och lägger mig med ångestkänslor över detta varje kväll. Líf hade mått så otroligt bra av att få gå 100% på dagis där hon får uppmärksamhet, kan leka med sina kompisar och blir mer stimulerad än hon blir av att vara hemma med trötta och tråkiga  mig. Men…det får man ju inte tycka eller vilja i detta land utan att anses vara den sämsta människan i världen. Jag får helt enkelt snällt vara glad över att hon får gå sina 15 timmar/vecka i alla fall och inse att jag helt enkelt är en dålig mamma och människa som önskar att hon kunde få ha en roligare vardag än den hon har med sin urvridna disktrasa till mamma. Men, det visste jag ju redan.

Nu låter det förbaskat gnälligt det här. Över lag så har vi det ju väldigt bra. Är alla friska och pigga så flyter ju det mesta på och vi är ju faktiskt ute och leker i skogen och på olika lekplatser i princip varje dag, oavsett väder. Vi läser böcker, målar, leker och bakar. Vi räknar och lär oss alfabetet, Líf får vara med och ta hand om sin syster och båda tjejerna är extremt stolta över och älskar onekligen varandra.
Lite självömkande kan man stundom känna att man som individ inte längre finns eller har tid för något man själv vill göra – och ha dåligt samvete över att man trots allt inte räcker till för barnen. Jag hade t ex behövt svara på en intervju för ett engelskt zine som jag fick före jul (!!!), jag fick tacka nej till att gäst-sjunga på en skiva, jag hade velat måla, hinna skriva mer, skapa egen musik och jobba med layout för ett kommande skivsläpp, sova en hel natt utan att bli störd, köra långpass i skogen, gå på toaletten i fred och när jag själv vill (det är ju inte sällan man kommer på att man har varit kissenödig sedan kl 14 när man ska lägga Alva vid 19-tiden på kvällen)…men, har jag möjlighet att vara ute och springa då och då så tar jag alla möjligheter i akt nu. Det får gå före, ty utan löpningen hade läget nog varit katastrof på riktigt.

Om vi får vara friska och krya nu (hahahahahaha……….hrm…) så hoppas jag på att få in en rutin med barnvagnslöpningen i alla fall. I sådana fall kanske jag kan springa lite kortare pass före dagishämtningen tis-ons-tors och kanske lite längre pass i skogen på helgerna, om det passar resten av familjen. Annars så kan vi ju alltid springa tillsammans nu när vi har en syskon-multisport-vagn! Det testade vi för första gången i helgen!
Detta är i alla fall en plan. Sen får vi se hur det går.

I övrigt hoppas jag att vi/jag får mer tid och inspiration att skriva mer här framöver (det här inlägget har skrivits under en period á ca 6 timmar med avbrott var och varannan minut…). Då kommer vi bl a att skriva om den nya vagnen och om att springa med vagn över lag. Jag kanske kan jämföra lite hur det var att komma igång med löpningen den här gången jämfört med efter förra förlossningen samt om nya mål och planer. Ja, det finns en massa mer att ta upp. Om någon har någon annan idé så får ni gärna hojta!

/dísa

Alva och Líf trivs i syskonvagnen

 

Relaterade poster

  • 72
    Ja, det är nog de facto så; jag har aldrig varit i så bra löparform, även om jag ens knappt vågar tänka det - än mindre uttala det högt! Jag har kanske inte mycket att komma med när man jämför med andra, men det är inte det som är grejen…
    Tags: är, ju
  • 65
    ...är standardfrasen här hemma just nu. I alla fall från Líf. Hon vill allt men inget, speciellt efter att hon har bett om något. Det gäller mat, kläder, skor, stövlar, leka, åka med till affären, kissa på pottan, sova - allt! Något hon gärna vill är dock att gosa med…
    Tags: är, fall, líf, ju
  • 64
    ...med toalettbesök, slänga in en tvätt, dammsuga, laga mat, ta en dusch, skölja och hänga upp den tvätt man glömde i maskinen igår, dricka kaffe, sätta på nytt kaffe då man inser att det i koppen stått där sedan kl 7 och klockan på något vis har hunnit bli 17, blogga…
    Tags: är, ju, springa, líf
  • 61
    Ja, precis så är det. Det finns mycket som skall/borde/vill göras, men lite som hinns med...en ekvation som är märklig i och med att jag i mitt tycke i princip inte gör någonting om dagarna. Tiden går dock på något underligt vis undan och helt plötligt är det en ny…
    Tags: är, líf

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

4 tankar om “Trött, ful, arg och otillräcklig

  • Pernilla Andersson

    Förstår precis din känsla kring kaoset med 2 små barn. Men det blir bättre ju äldre de blir. Härligt att ni får till lite löpturer och kan hämta upp energin.
    Vilka söta flickor ni har 🙂

    • Dísa Ástriðardóttir Åhman Inläggsförfattare

      Kaos är ordet…haha! 😉 Ett härligt kaos emellanåt, men trött är man, som sagt hehe! Skönt att höra att det blir lite bättre med tiden!

  • Lisa Hyldetoft

    Hej Disa!

    Vad roligt att stöta på din blogg och ännu roligare att se att du nu har barn, utbildning och, som det verkar, livsglädje (även om den kanske inte alltid infinner sig efter vaknätter och veckor med sjukdom). Jag har under åren tänkt på dig och hoppats att du har det bra. Målar du fortfarande?

    Varma hälsningar,
    Lisa (fd Copyshopen)

    • Dísa Ástriðardóttir Åhman Inläggsförfattare

      Men Lisa!!! Hej!
      Vad glad jag blev när jag såg din kommentar! 😀
      Haha…ja, livet har väl tagit en ganska så rejäl vändning får man säga. Jag mår jättebra, vaknätter och otillräcklighet till trots! 😉
      Jag har tänkt på dig och Pål också. Ni var några av väldigt få som behandlade mig som människa när jag var så sjuk, som inte var rädda för mig eller behandlade mig annorlunda på något vis. Det betydde något enormt mycket ska ni veta! TACK!

      Jag målar absolut fortfarande och tänkte senast igår på om jag inte skulle göra en almanacka igen haha! Jag får se om jag får tiden till det nu när mina tjejer är så små!

      Hoppas att ni mår bra! Har ni också familj? Springer du med, eftersom du hittade hit?

      Hälsningar!
      dísa