RR: Från Ultra till Sprint 2


Alva knappt någon timme gammal
Isabella Andersson deltog i Ultravasan, Ida Nilsson vann Transvulcania och när Anders var och sprang Ale Trailrace för några helger sedan vann en 1500-meterslöpare från SAIK (min gamla friidrottsklubb hehe) sitt första 17 km långa (och tuffa) terränglopp. Det lär finnas fler exempel än så på att allt fler testar sina gränser och springer längre och längre och tuffare och tuffare lopp. Men, vissa av oss tenderar snarare att gå mot strömmen. Stundom mer eller mindre frivilligt…hehe…

Häromkvällen tittade vi på en intressant dokumentär på Netflix om Barkley Marathon (The Barkley Marathons – The race that eats its young). Ni som är intresserade av ultralöpning har ni troligen hört talas om detta – världens tuffaste (???) – ultramarathon, men jag rekommenderar alla som gillar löpning att se dokumentären för att ta reda på varför det är så få som alls lyckas ta sig i mål…
Ett intressant inslag i tävlingen är att de deltagande inte vet exakt vilken tid loppet startar. De ska befinna sig vid den gula vägbommen i starten en viss dag, och ska undret det närmaste dygnet helt enkelt bara vara redo att starta inom en timme efter att grundaren Gary ”Lazarus Lake” Cantrell bestämmer sig för att blåsa i sitt horn. Detta kan vara mitt i natten, i arla gryning eller vid lunchtid dagen efter. Tanken är att deltagarna ska vara så pass förberedda och vältränade att det inte ska spela någon roll huruvida de precis ätit middag eller står på tomma magar, varit på toaletten, sovit tillräckligt etc – allt sådant som vi ”vanliga dödliga” kan tycka är av yttersta vikt när vi själva ska springa ett lopp!

Det samma gällde under det lopp jag stod inför, för idag två veckor sedan.

Här satt jag och "tankade" strax innan allt satte igång på riktigt...

Här satt jag och ”tankade” strax innan allt satte igång på riktigt…


Uppladdningen
:
På morgonen den 22 september anlände jag till ”starten”. Något var annorlunda i kroppen redan vid 6-7-tiden på morgonen, men med tanke på den utdragna uppladdningen inför min inofficiella 24-timmars-ultra i Borås 2014 och att det alltjämt var 5 dagar före BF, så tog jag det med en nypa salt. Då (2014) fick jag värkar redan på fredagen och Líf bestämde sig för att komma ut först på måndagen som följde. Jag tvekade således inte gällande att ta cykeln till och från dagis med Líf på morgonen och planerade inför en lättare liten löptur på förmiddagen. Värkarna jag då hade kom ca var 10:e minut och kändes, men var inte smärtsamma. Med tanke på att de började komma så pass regelbundet så valde jag dock att vila på förmiddagen och tog istället en promenad bort till sjön på eftermiddagen. Väl där ökade värkarna i intensitet dock och jag förberedde således min grymma pacer (Anders) på att något troligtvis var på gång och bad honom hämta Líf från dagis efter jobbet. Jag får dock erkänna att jag funderade på att cykla ner och hämta henne in i det sista hehe….

Kvarnsjön

Med tanke på att smärtan tilltog så insåg vi att starten troligen skulle ske inom det närmaste dygnet (men var även inställda på att det trots allt skulle kunna handla om några dygn) och diskuterade huruvida Anders skulle hinna åka och repa innan det var dags för Líf att bada och nattas osv. Vi velade också lite fram och tillbaka om ifall vi skulle låta Líf sova över hos sin farmor och farfar eller om vi skulle be dem hämta henne på fredagen den 23 om något hände då helt enkelt?

Klockan var då runt 17-17:30 på eftermiddagen och dessa funderingar blev inte så långvariga…ty här någonstans så gick starten, även om jag själv inte riktigt insåg det då…

Alva

Alva

Klara, färdiga…PANG!
Jag är en relativt smärttålig individ, men den smärta som nu invaderade min kropp med jämna mellanrum var outhärdlig. När jag inte kunde hålla tårarna borta inför Líf, bestämde vi ganska snabbt att Anders skulle köra ner henne till Gunvor och Hans så att hon i alla fall skulle slippa se mig ha ont. Och nej…något rep var det inte längre tal om haha!
Lífs väska var redan packad och förberedd och i samband med att Anders gick ut ur dörren för att köra ner med henne började det plötsligt rinna något ned för mina ben…
Vatten. Slem. Vätska. Ja…VATTEN…inte så som på film då floder rinner ner för kvinnornas ben, men dock: VATTEN.
Jag ringde till Förlossningen i Borås och fick ett kort och snabbt svar så snart jag nämnde att vattnet hade gått och att jag var omföderska: ”ÅK IN NU! Och kom ihåg att ni kan ringa 112 på vägen om det blir mer akut!

Loppet
Jag messade Anders och meddelade att det var bråttom in. Ty nu kom plötsligt även värkarna tätare och tätare och blev mer och mer smärtsamma. Jag vaggade ut till parkeringen för att slippa vagga runt här hemma och bara vänta. Som tur är bor farmor och farfar nära och 18:35 satte jag mig i bilen varpå vi satte full fart ner till Borås.

För er som bor i Alingsås är Boråsvägen (180) troligen bekant. För övriga så kan man milt uttryckt kalla den för en kringelikrokväg som konstant växlar mellan 50 km/h – 70 km/h – 80 km/h – och 50 km/h igen osv (med undantag för den första sträckan, fram till golfbanan, vilken politikerna lät förbli en 90 km/h-sträcka av någon ”underlig” anledning…). Det går sällan att köra om och har man riktigt otur hamnar man bakom en lastbil eller två…eller tre.
Från oss är det 44 km fram till Borås Lasarett (Södra Älvsborgs Sjukhus) varav majoriteten går på denna väg.
Jag vet inte om jag behöver säga mer?
Jag minns att jag trodde att jag skulle svimma vid flera tillfällen. Att Anders någon gång påpekade att det bara var 20 minuter kvar ungefär. Att jag blundade för det mesta och försökte andas, med nedvevad ruta och med tankarna på att varje värk tog mig ett steg närmare målet…
Jag minns att folk körde så satans långsamt och irriterande inne i Borås och att jag tänkte att folk måste ha undrat vad det var för en stönande och frustande kvinna i bilen med nedvevad ruta som passerade förbi dem…

Slutspurten in i mål
Sen minns jag att vi slutligen kom fram till Förlossningen. Att jag knappt kunde gå och att jag kände hur huvudet tryckte nedåt och att bebisen ville ut. NU. Sekunderna vi fick vänta när den låsta dörren inte ville öppna sig och vi fick ringa på igen var nästintill lika långa som hela bilresan in. Tillslut kom dock en barnmorska springande och öppnade för oss.
Klockan var 19:15 då jag rullades in med rullstol i en sal.
Lustgas….kan inte påstå att det lindrade speciellt mycket, men den gjorde det lättare att andas på något vis och rent psykologiskt fungerade den som en stor tröst! Den var som en mugg kallt vatten man häller över sig efter ett långpass i skogen en varm sommardag.
Jag minns Anders vid min sida, en barnmorska och en undersköterska som konstaterade att jag var helt öppen och som helt plötsligt sa ”ta i nu och krysta i nästa värk!”.
Jag tror att tanken ”redan?” for igenom såväl mitt som Anders huvud, då vi alltjämt på något vis var så inställda på en ultraförlossning á la Lífs. Men jag krystade. Jag hade inget val.
Kroppen är fantastisk på så många vis. Trots den kolossala smärtan jag befann mig i, var jag ändå klar i huvudet och lät kroppen göra vad den ville göra. Helt uttömd på krafter, fanns där ändå någon form av urkraft kvar och kl 19:43, efter några krystningar, så kom hon plötsligt ut…lades upp på magen, skrek som hon skulle, Anders fick klippa navelsträngen osv osv och allt var över.
Jag var i mål!

Alva får åka hem efter ett drygt dygn

Alva och jag får åka hem på förmiddagen den 24 september

**********************************************************

Från en 24-timmars ultra 2014 till en 28 minuters sprint 2016.

Så här i efterhand är jag glad och tacksam över att det gick så snabbt. Det var ju de facto precis vad jag hade önskat mig. Dessutom gick ju allt bra; vår lilla dotter, Lífs lillasyster Alva (3660 g och 50 cm) mådde kanonbra, jag gick inte sönder någonstans och denna gång kom alla hinnor osv ut. Jag var bara inte beredd på en sprint och resan till Borås var väl inte den mest behagliga haha!

Mag-bild från dagen innan, klock-bild från  6 dagar tidigare och i-må-bild från 22 september...

Mag-bild från dagen innan, klock-bild från 6 dagar tidigare och i-må-bild från 22 september…

Jag får ju även vara tacksam över att jag lyckades springa mig igenom hela graviditeten! Min sista löptur innan förlossningen var dagen innan vi åkte in och den veckan hade jag redan sprungit sammanlagt >13 km. Fredagen veckan dessförinnan lyckades jag ta mig en mil-runda utan problem och som nämnt tidigare så cyklade jag till och från dagis med Líf på morgonen innan Alva föddes.
Jag tror att det till mångt och mycket är tack vare det som jag dessutom återhämtat mig snabbare denna gången än efter föregående förlossning!

Kroppen är fascinerande. På många vis. Så här två veckor senare på dagen så känner jag mig alltjämt rejält degig, men ändå stark haha! Jag längtar ut i skogen och efter att springa, men avvaktar lydigt tills efterkontrollen hos barnmorskan i november.

Ultrafamiljen

Ultrafamiljen

Och för att knyta an till Barkley Marathon och att gå från ultralöpning till sprint, så får jag ju kanske avsluta med att säga att jag hellre är förberedd inför en start (både när det kommer till förlossningar och lopp hehe) och att jag alltjämt hellre springer längre sträckor än sprintdistanser…även om jag som friidrottare var snabbdistansare en gång i tiden!

Och innan jag sätter punkt för denna marathon-text så måste jag tacka den så tacksamt trygga och stöttande Anders som på något vis lyckades hålla sig sådär läskigt lugn och sansad under hela sprinten, liksom Gunvor och Hans som passade Líf under kvällen och natten den 22-23 september 2016.

Varmt välkommen till ultra-familjen Alva!

De har det i blodet...eller får det kanske via bröstmjölken haha!?

De har det i blodet…eller får det kanske via bröstmjölken haha!?

 

Líf 2014 och Alva 2016

Líf 2014 och Alva 2016

 

Anders går en tuff framtid till mötes hehe

Anders går en tuff framtid till mötes hehe (överst: Líf, underst Alva, till höger dísa) 


Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

2 tankar om “RR: Från Ultra till Sprint

    • Dísa Ástriðardóttir Åhman Inläggsförfattare

      Hej Sara! 🙂
      Ja…tänk att det redan gått ett halvår sedan denna sprint! Tiden rusar. Vi mår bra och springer när vi inte är sjuka (dagisbacillerna är förjävliga höst-vinter-vår) och jag ska ta mig i kragen och börja skriva lite mer här snart. Med TVÅ små är det svårt att få tillfälle att sitta ner och skriva…eller göra något annat för den delen haha. Hoppas att allt är bra med dig! 🙂
      Kram!