De där sista kilometrarna… 1


Jag tror inte bara att det är jag som upplever att de där sista 2-3 km i ett lopp ofta är oändligt långa? Oavsett hur långt man har sprungit innan dess, så känns det som om de aldrig tar slut. Speciellt inte om man dessutom hör speakern och en publik som sorlar i bakgrunden eller om man, så som i vissa lopp, till och med passerar målet på ett eller annat vis innan det är dags att verkligen få springa in i det (som under Salomon Trailtour i Skatås under 2012 och 2013 eller som under Ale Trailrace som Anders sprang igår).
Septembersol
Stundom kan de kännas otroligt tunga och nästintill hopplösa. Jag tänker då t ex på de gånger man kanske kört på för hårt under loppets gång, inte varit tillräckligt tränad inför loppet eller av en eller annan orsak inte känner sig helt ok i kroppen (kramp, kass mage, för lite energi/vatten, för varmt/kalt klädd osv). Andra gånger kan de kännas fantastiskt roliga och nästintill energigivande trots – eller kanske tack vare hehe – att man ändå tömt ut sig totalt under tidigare delar av loppet! Då tänker jag på när man mår bra rent generellt och har disponerat loppet väl – eller när man bara rent psykiskt inser att man de facto kommer att klara av det man gett sig in på.

Allt som oftast längtar man väl kanske efter de där sista km oavsett hur man mår och i vilket fysiskt tillstånd man är, men emellanåt kan de nästan kännas lite vemodiga likaså. Den sistnämnda känslan har jag nog främst upplevt under ultra-lopp dock. Konstigt nog kanske?
Eller så är det ganska så logiskt. Jag menar…tänk bara så länge man laddar inför en ultra! Det kan ju vara över ett år innan man väl står på startlinjen; en dag upptäcker man att loppet finns och sår en tanke som gror vilket i sin tur leder till en anmälan följt av planering av träning, kost, bokning av resor, många mil i skogen, val och test av skor och kläder, förväntningar osv osv osv. Och så är det helt plötsligt nästan slut?
Just den känslan minns jag extra väl från min första Ultra (Laugavegurinn UM). Trots att jag inte alls var så tränad som jag borde pga en skada tidigare samma år, rent psykiskt dog ett antal gånger under loppets gång och ofta tvivlade på om jag alls skulle klara det, så var det med både glädje och sorg som jag sprang in i þórsmörks skogar. Stigarna där kändes oändliga, jämfört med de dryga 5 mil jag precis tagit mig igenom, även om de bara slingrade sig ett par km fram till målet. De gav mig både insikten om att ”lidandet” snart var över, att jag skulle klara det och att jag inom bara några minuter skulle få njuta av den där slutspurten in i mål som jag – med eller utan krafter kvar i kroppen – alltid älskar att göra under ett lopp…men de påminde mig även om att äventyret snart var all…
Septembersolnedgång
Just nu befinner jag mig på de där stigarna som tar mig de sista kilometrarna fram till målgången i det 9 månader långt lopp och äventyr som snart når sin ände. Precis som när jag började ana mål där på Island 2011, är det med blandade känslor.
Det ska bli gott att få träffa den där lilla varelsen som bökar omkring där inne i den trånga magen, att få känna sig lite lättare och smidigare i kroppen igen och att slippa värk i ryggen och benen osv. Samtidigt så stundar en tid med ännu mindre sömn, med krav på 100% fokus riktad till två små liv varav den ena är en glatt trotsande liten retsticka till tvååring och den andra en fullkomligt hjälplös och av mamma beroende liten kotte…för att inte tala om hur smärtsam själva målgången är.
Får man kalla sig ultramorsa nu?
Främst är det emellertid med positiva känslor jag springer in i detta mål! Dels då jag upplever att jag har disponerat loppet väl och känner att jag har gott om krafter kvar – något som inte minst visade sig i fredags då jag fick till en dryg mil…i graviditetsvecka 39+!!! Det hade jag aldrig trott! Och dels då jag – med undantag från under den första trimestern, då vi ju var sjuka i alla möjliga snor- och host-eländigheter – har kunnat upprätthålla runt 3-4 mil löpning/vecka, om än i lägre tempo än vanligt, men dock!

Så…målet får gärna göra sig synligt inom kort. Jag känner mig redo. Och än finns det krafter kvar!

/dísa

Relaterade poster

  • 65
    Borås Ultra Marathon - 87km terränglöpning mellan Göteborg och Borås. "Vem vill springa detta mer än jag?" - så löd tävlingsskaparens fråga inför BUM förra året. Då liksom nu var det en hel del som delade samma tanke. Iår var 120 löpare anmälda för start i Skatås för den långa…
    Tags: är, km, loppet
  • 53
    Namn: Hans Anders Malmström Ålder: Född -75 Yrke: Tekniker Klubb: uritf Jag har sprungit sedan…: Egentligen väldigt länge, men med olika fokus och mål, tyvärr ett par perioder utan löpning alls. Sedan 2008 har trenden varit stadigt uppåt med ingång till att börja springa i tävlingslopp under 2011. Varför löpning:…
    Tags: är, lopp
  • 50
    Med bara några dagar kvar till BUM50 Miles är det ju inte mer än rätt att grilla Anders lite! Så jag tänder grillen och eldar på med lite formfrågor! Jaha, så det är såhär du gör för att även få lite fart på min dåliga postningsfrekvens här? Smart :) (jag…
    Tags: är, lopp

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

En tanke om “De där sista kilometrarna…

  • Pernilla Andersson

    Du är bara så himla bra. Du är min inspiration och när jag läser dina inlägg så får jag bekräftat det jag nånstans vet inombords men ibland trycker undan – Allt går om man bara vill och bestämmer sig för att göra det.