Slutspurten… 2


Juni kom, såg och segrade…juli kom, såg och kraschade innan månaden knappt hann börja- men reste sig faktiskt igen!
Någorlunda i alla fall. Såhär i mitten av augusti kanske det är lite sent att sammanfatta månaden som gick hehe, men bättre sent än aldrig, som man säger!

Löpare på resa

Löpare på resa

Anders fick, som bekant, en finfin månad både gällande kroppens mående, löparmängd och när det kommer till löparupplevelser. Jag måste ju erkänna att jag var ”aningen” avundsjuk när jag släppte av honom vid foten av Gesundaberget under vår vistelse i Dalarna och såg honom trippa iväg på lätta ben i sann Jonas Buud-anda uppför stigarna mot toppen! Men, berget lär stå kvar hehe och med tanke på vilken fin resa vi hade, så lär vi ju återkomma till just dessa stigar någon gång i framtiden (och då hittar ju Anders där uppe och får agera lite guide till mig haha)!

Gesundaberget sett från Sollerön

Gesundaberget sett från Sollerön

Jag fick till flera fina rundor i området där vi bodde på Sollerön dessutom, med utsikt över såväl Gesundaberget som Siljan och alla andra fina fjäll runtomkring, så jag skall inte alls klaga! Dessvärre var det dock under just en sådan runda som en obehaglig gammal bekantskap dök upp: ilningar och svaghetskänsla i bäckenet!

Känslan mötte jag på första gången på Island när vi var där 2014. Jag var då gravid i ungefär samma vecka som denna gång (30+) och minns hur paniken spred sig inombords. Väl hemma kontaktade jag då alla jag kände som kunde komma med någon form av förklaring och råd och i samband med att CJ bestämt sa att det troligen var fogar och ligament som bråkade, så fick jag i slutet av vecka 34 erkänna mig besegrad av kroppen och lägga löpningen på hyllan fram tills kroppen var redo att börja springa igen efter förlossningen.

Liksom förra gången denna känsla dök upp har den kommit och gått lite från löp till löp; vissa dagar går det hur bra som helst att springa, andra dagar får jag vända hem efter 500 meter och kan knappt gå. Känslan har dock alltid försvunnit så snart jag vilat eller varit stilla igen. Eftersom det varierade så mycket…och kanske för att jag är lite dumdristig rent generellt, så bestämde jag mig dock för att fortsätta köra lite korta sträckor var och varannan dag fram tills att jag träffade vår (helt otroligt grymma) barnmorska på en rutinkontroll några veckor senare. Som löperska förstår hon hur viktig löpningen är och har uppmuntrat mig att köra på så länge allt känns bra redan från starten (alla tummar upp för Elisabeth!!!)!

När jag beskrev symtomen:

  • Plötsliga ilningar, som knivhugg, från pelvis ner genom insida lår (både i rörelse och emellanåt när jag är stilla och inte har gjort något speciellt, t ex på morgonen).
  • Känsla av att benen i pelvis viker sig likt plasten på en gammal trädgårdsmöbel som ger vika av en alltför tung besökare, men sedan rätar ut sig igen.
  • Stundom bara ett eller två ”knivhugg” och sedan är allt bra.
  • Symtomfria dagar/löprundor.

…kopplade hon dem samman både med att jag tidigare i månaden hade ett enormt ryggskott/ischias (vilket jag lätt får) och de ryggproblem jag har haft över lag under denna graviditet samt de facto att barnet ungefär i samma veva vänt sig med huvudet nedåt, men alltjämt kunde röra på det (”ruckbart”) och således kunde komma åt och klämma till (redan känsliga) nerver som orsakar ilningarna! Bäckenets ben och ligament är ju dessutom uppluckrade – foglossningsbesvär eller ej – pga hormonet relaxin (se tidigare inlägg om foglossning) och således kanske extra känsliga?
IMG_6127
När jag var hos läkaren på MVC igår kom hon med samma teori och tyckte inte att det var något fel alls i att jag fortsatte springa! Gissa om jag blev lycklig!? Är jag inte igång och rör mig så får jag ju mer ont i ryggen, så att sluta vara aktiv nu kanske snarare hade förvärrat symtomen? Jag kanske gissar lite optimistiskt och är inte helt opartisk (vill ju köra på ett tag till), men…må så vara i så fall haha! Inget känns ju VÄRRE efter en löptur, så då måste det ju vara bra hohoho!?

Över lag känns löpningen dessutom lite lättare nu än för några veckor sedan. Kanske för att jag kommit in i en rätt bra lunk; verkligen hittat rätt löpsteg, takt och tempo osv och kanske för att jag bebisen dessutom sjunker längre och längre ner och således gör det lättare att andas osv. I förrgår mådde jag hur bra som helst när jag var ute och sprang och fick till och med ihop en mil av bara farten…det trodde jag ALDRIG att jag skulle fixa i graviditetsvecka 35!

Så glad och stolt har jag nog aldrig varit över en mil!

Så glad och stolt har jag nog aldrig varit över en mil!

Även om det går sakta men säkert framåt när man är ute och trots att rundorna i regel ligger på mellan 4-6 km nu, så känns det ändå som om man tar med sig en hel del nyttig kunskap till framtida lång- och ultralopp liksom till vanliga vardagslöpturer. Delvis så är pulsen är så pass behagligt låg och takten så långsam, att det känns som om man kan hålla på hur länge som helst utan obehag och delvis så lär man sig lyssna på kroppen på ett mer medvetet sätt. Mycket sådan kunskap fick jag redan under förra graviditetens löprundor och jag hoppas bara att jag kan låta det smälta in än mer denna gång! Jag vill alltid kunna springa såhär krav- och förutsättningslöst! Jag vill alltid kunna njuta och vara så förbannat tacksam över varje löppass som jag är nu! Det är ju DÄRFÖR jag springer! För att må bra. Inuti och utanpå.

Nu är målet att köra på så länge det känns bra i kombination med cykelturer och promenader. Förhoppningsvis blir det i alla fall några veckor till!

/dísa

Líf njuter till 100%

Líf njuter till 100%

 

Relaterade poster

  • 73
    Ja, det är nog de facto så; jag har aldrig varit i så bra löparform, även om jag ens knappt vågar tänka det - än mindre uttala det högt! Jag har kanske inte mycket att komma med när man jämför med andra, men det är inte det som är grejen…
    Tags: är, ju
  • 61
    Man får väl inleda med att meddela att vi har inte försvunnit. Tiden till att sitta ner och skriva har väl bara inte riktigt funnits där - eller inspirationen att blogga om löpning heller för den delen, när förkylning efter förkylning avlöst varandra sedan någon gång i november. Men, men...vi finns,…
    Tags: är, ju, springa
  • 56
    Nemo… Det är lätt att fastna i sanningen. Att bli kvar där utan möjlighet att ta sig loss. Att falla tillbaka i dess kyla famn, låta sig omslutas av hennes raka och ärliga ord och att förbittras över att man inte lyckas blunda för de samme. Det är lätt att…
    Tags: är
  • 55
    Undrar hur många blogginlägg, rent generellt alltså, det är som har denna titel? Ständigt är vi ju på jakt efter att förbättra, förändra och försköna...det är det vårt samhälle är uppbyggt på, på gott och ont. I detta fall finns det dock inget val. I dagarna börjar jag nämligen jobba…
    Tags: är, ju

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

2 tankar om “Slutspurten…

  • Pernilla Andersson

    Du är verkligen bara så otroligt inspirerande och du anar inte hur många av mina rundor du och dina kloka ord är med i mitt huvud. När det känns som mest motigt i början att springa så ”ploppar” du upp och peppar mig mentalt.
    Tack!

    • Dísa Ástriðardóttir Åhman Inläggsförfattare

      Men vad glad jag blir, Pernilla!!! 🙂
      Hoppas att allt är bra! Du får maila mig en uppdatering om läget! 🙂
      kram!