Upp som en sol, ner som en pannkaka…


Jag har funderat under hela dagen om det verkligen är en bra dag att skriva ett blogginlägg på; arg, bitter, uppgiven och förbannad som jag är. Vem vill läsa en lång text om gnäll och frustration när man i de flesta vanliga löparbloggar kan njuta av bilder av glada och svettiga nunor poserandes i vacker miljö och läsa tillhörande, korta små texter som skriker om hur underbart det är att springa och vilket fantastisk långpass man hade med bästaste sällskapet osv osv osv? Svaret på frågan om vilket som är mest inspirerande är ju ganska så givet…
Men, så slog det mig att detta är ju en del av livet som löpare likaså; frustrationen över frånvaro av just löpning, när man behöver den som allra, allra mest! Kanske är det just en dag som denna, som man är mer löpare än någonsin annars? Nej, nu tar jag i…jag vet, men ni som springer förstår nog precis vad jag menar? Det är ju just dagar som dessa, som man (som i många inlägg tidigare nämnt) inser vad löpningen gör för både kropp och knopp.
Och med denna inledning kanske jag inte behöver skriva att jag ännu en gång, detta snorets och hostans och halsontets år, är dunderförkyld igen!?

Mynta från trädgården, citron och ingefära

Mynta från trädgården, citron och ingefära

Som Anders redan har skrivit, så blev dock juni månad en riktigt bra månad för oss båda. För att återkoppla till inledningen, så var det ju faktiskt den första månaden sedan november-december 2015 (!!!) som ingen av oss var sjuka på ett eller annat vis och den första månaden på länge som Anders höft de facto höll sig i skinnet och inte bråkade så mycket (kanske för att han verkligen jobbat på att hålla sig själv i skinnet, både när det gäller att inte öka på distanser så mycket som han önskar, som att hålla igen på farten, som inte överdriva antal träningstillfällen osv…? OBS! Min analys haha).
Det var även denna månad som vi sprang vår första tävling – Lerum Vildmark – för i år (och ja, mer om den kommer snart, precis som Anders skrev) och som vi plötsligt var mycket gladare och piggare i våra sinnen, sov bättre, orkade ta itu med mer saker här hemma osv. Ja, jag måste nog säga att det var den bästa månaden på länge på alla vis – och det mycket tack vare att vi fick våra timmar i skogen och våra mil i benen.

Klarade av att hålla målet >30 km/vecka!

Klarade av att hålla målet >30 km/vecka!

En sådan månad behövdes verkligen efter den vinter och vår som nu passerat. Som tidigare antytt så är det ju mycket som har hänt denna vår, och då inte bara i form av ständigt återkommande virus utan även för framförallt mig när det kommer till livssituation och mående (vilket i sin tur självfallet påverkar hela familjen)…och inte minst i min kropp.
Jag kommer troligen skriva lite mer om allt som har hänt runtomkring framöver (inte för att det har med löpning i sig att göra, utan för att jag behöver skriva av mig), men för att inte göra detta inlägg än mer bittert så får vi ju ta och dela med oss av vad som händer i just kroppen och av det som trots allt är enbart positivt – trots alla krämpor – mitt i allt…ty, det är ju här utmaningen börjar, den riktiga utmaningen; ULTRAUTMANINGEN:

För en vecka sedan!

För en vecka sedan!

Japp, tre ska bli fyra. Och det snart! Eller ja, om ca 11 veckor ungefär. Det är väl ändå ganska så snart hehe!?
Att mitt immunförsvar har varit sämre än någonsin nu i vinter/vår beror helt enkelt på att kroppen har försökt skydda denna lilla trollunge. Som gravid sjunker ju nämligen immunförsvaret för att kroppen inte ska stöta bort fostret. Ganska så logiskt egentligen.
I övrigt har graviditeten förflutit ganska så likt den graviditet jag gick igenom 2014, varför jag inte riktigt har funnit något behov av att skriva om det här tidigare. Dock har jag haft en hel del användning av saker jag själv skrev om när jag väntade Líf, både här på bloggen och via anteckningar i träningsdagboken på jogg.se. Jag ska sammanfatta såväl trimester 1 som 2 inom kort dock, både för min egen del och om det intresserar någon annan gravid löpare där ute i världen!

Så kan man ju också starta sommaren...

Så kan man ju också starta sommaren…

Den tredje och sista trimestern som nu inletts, upploppet av hela 9-månadersultran, kunde dock ha startat bättre, som sagt. Att jag började med att ha sönder en spegel kanske säger sitt!?
Redan tidigt i graviditeten fick jag problem med ryggen. Dock har löpningen hjälpt mig att hålla värken i schakt och min sjukgymnast har uppmuntrat mig att springa på så mycket jag vill och orkar samt gett mig övningar för att stärka upp hela torson. För någon vecka sedan kom dock en ny typ av smärta, som en sylvass kniv som borrar sig in mellan kotorna i svanken samt krampliknande smärta i framförallt framsida lår. Första dagen bara grät jag av att ställa mig upp från sittande och det enda som fungerade då var att vanka runt här hemma, ligga på yogamattan – och en löptur!!! Dag två kunde jag knappt ta på mig kläder, men ryggen mådde bättre efter lite löpning igen. Således kunde jag ändå ta mig igenom dagarna – tack vare att promenera och springa!
Sen kom förkylningen…och ja, med det sämre status i ryggen med följd att det ånyo är svårt att sova, svårt att ställa mig upp om jag satt mig, svårt att klä på mig kläder osv osv osv…

Imorgon skall jag träffa sjukgymnasten igen dock och hoppas på att få både någon form av diagnos och prognos liksom övningar eller liknande som kan lindra vad det nu är! Kanske är det helt enkelt bebisen som lagt sig på ischiasnerven på ett eller annat vis, eller så är det fogarna? Min största skräck är att det ska fortsätta såhär resterande 11 veckor…

Vi får väl se vad hon säger.

Just nu vill jag bara ut och springa dock. Hela kroppen rusar inombords, men ryggen paralyserar och hostan och snoret klistrar fast mig i fosterställning i sängen. Bittrare än en bittermandel. Jojo…men, på kvällen den 30 juni blev jag ganska så stolt när jag var inne på jogg. se och insåg att jag trots allt fått sprungit på ganska så bra under juni månad:

Måste ju erkänna att jag kände mig liiiite stolt över att ligga i topp i kommunlistan på kvällen den 30 juni - trots att man är gravid!!! ;)

Måste ju erkänna att jag kände mig liiiite stolt över att ligga i topp i kommunlistan på kvällen den 30 juni – trots att man är gravid!!! 😉

 

Lite positivt avslut ändå kanske!?
Godnatt!
/dísa

Relaterade poster

  • 59
    Ja, det är nog de facto så; jag har aldrig varit i så bra löparform, även om jag ens knappt vågar tänka det - än mindre uttala det högt! Jag har kanske inte mycket att komma med när man jämför med andra, men det är inte det som är grejen…
    Tags: är, ju
  • 55
    Man får väl inleda med att meddela att vi har inte försvunnit. Tiden till att sitta ner och skriva har väl bara inte riktigt funnits där - eller inspirationen att blogga om löpning heller för den delen, när förkylning efter förkylning avlöst varandra sedan någon gång i november. Men, men...vi finns,…
    Tags: är, ju, skriva
  • 54
    För ett par veckor sedan, i mitten av april, påbörjade jag ett inlägg med rubriken "Ropar inte hej, men...". I texten som följde var jag så tacksam över att ha fått vara relativt frisk och kunnat springa i över en månad (!) samt skrev om nostalgin över att ha kommit…
    Tags: är, osv, just, skriva, ju, hela
  • 51
    Juni kom, såg och segrade...juli kom, såg och kraschade innan månaden knappt hann börja- men reste sig faktiskt igen! Någorlunda i alla fall. Såhär i mitten av augusti kanske det är lite sent att sammanfatta månaden som gick hehe, men bättre sent än aldrig, som man säger! Anders fick, som bekant,…
    Tags: är, ju, denna

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *