Det är här utmaningen börjar. Den riktiga utmaningen. Ultra Utmaningen.


Citatet ovan är hämtat från ett av våra första inlägg här på bloggen; inlägget som handlar om oss och varför vi alls började skriva. Texten skrevs i januari 2014, strax efter att vi hade fått det där magiska pluset på den där speciella stickan och just i uppstarten av vårt största äventyr hittills: vår dotter Líf!

Anders og Líf Askja

Anders og Líf Askja

Som jag skrev i föregående inlägg så inser man såhär efter hand hur stundom värdefulla, men framförallt underhållande ens gamla texter och inlägg kan vara. När jag ser tillbaka och minns vad jag tänkte och hur jag såg på framtiden som löpande småbarnsmamma, så är det en hel del som både har besannats men kanske främst som kan förkastas. Det där med fördomar och förväntningar är ganska underhållande haha! Ju mer de kan förkastas i efterhand, desto mer inser man att man kanske borde vara lite mer ödmjuk här i livet, även mot sig själv och sina mål och planer.
I skrivande stund roas jag framförallt av att jag då nog trodde att planering kanske skulle vara vårt största aber; hur skulle vi pussla ihop våra respektive löparpass med familjelivet i övrigt, utan att det tog tid från vare sig oss själva som par eller vår dotter, våra respektive musikprojekt, spelningar, repningar och turnéer, vårt hantverkande osv. Som ett exempel.

Självfallet funderade jag även på hur länge jag skulle kunna springa med min växande mage, när jag skulle kunna komma igång igen efter förlossningen och hur jag skulle få till löpningen som mammaledig. Och en hel del annat.
Dessa ting var sådant som löste sig över förväntan. Ni som följer oss, vet att jag sprang fram till vecka 35 varefter foglossning satte stopp för mina rundor. Knappt 4 veckor senare kom lilla Líf till världen och 6 veckor efter förlossningen tog jag min första lilla löptur som icke gravid!
Året som följde – det som jag ännu inte har sammanfattat här, även om jag så verkligen borde – blev sedan det år som jag kom i bättre löparform än någonsin tack vare nästintill dagliga löpturer med Líf och Thulen! Ja, 2015 blev ett helt grymt bra löparår även om jag inte sprang så många lopp just.

Men…något jag inte tänkte på, eller ens kunde föreställa mig att skulle nå denna bestialiska nivå och de proportioner som det har gjort, är hur mycket ”trevliga” baciller och virus en liten dagsitjej kan bära med sig hem…
Om jag för ett år sedan var i mitt livs löparform vid det här laget, så är jag i dag i sämre form än på…jag vet inte hur många år! Vi har nämnt det här förr – troligen i varenda inlägg från 2016 – men vi har aldrig varit så sjuka som under de första månaderna detta år!  Har det inte varit calici/vinterkräksjuka eller vanlig magsjuka, så har det varit snorigt eller halsont, febrigt eller influensaliknande förkylningar, öron- och bihåleinflammationer.
April månad har inte varit något undantag. Vi vågar inte säga att kulmen är nådd, men efter att hela familjen under 2,5-3 veckor legat utslagna i någon form av vidunderlig torrhosta, sömnlösa och kvidandes med onda halsar och inflammerade bihålor (ja, ni hör att det har varit extremt synd om oss 😉 ) så får det fan vara nog!!!
Jag får mjölksyra i benen av att gå upp för trappan och vågar knappt tro att jag någonsin kommer kunna springa igen.

Fast det är klart att jag kommer. Och i skrivande stund är Anders ute och testar hur hans lurviga mår i skogen. Men man blir trött och uppgiven, ledsen och matt på att inte få göra det man älskar under den årstid man (jag) tycker bäst om! Det tär onekligen på psyket och jag vet att jag kommer att få brottas med elaka hjärnspöken när jag väl tar mina första, staplande steg i skogen igen. Men jag längtar tills dess. Längtar något enormt!

Líf Askja

Líf Askja

Under hösten, då Líf började på dagis, var vi inte alls lika sjuka – även om snoret rann en del då med. Dock hade vi blott 1 VAB-dag på hela höstterminen och jag var inte sjukskriven själv en endaste dag! Hur detta år sett ut vågar jag inte ens föra statistik på, men plånboken säger ju sitt…

Självfallet letar vi förklaringar, och kanske finns det i alla fall en eller två sådana som åtminstone till viss del kan förklara hur detta fått sådana proportioner. Den ena omnämndes i ytterligare ett tidigare inlägg från i år, och handlar om att vi tror att Líf är allergisk/har en födoämnesintolerans som i sin tur påverkar immunförsvaret. Det andra är att jag för tillfället har sämre immunförsvar, men vad detta beror på får vi återkomma till…

Líf Askja

Líf Askja

Sen är det väl helt enkelt så…att man får dras med snor och sjukdomar under barnets första år på dagis. Vi är ju knappast ensamma om detta haha! I mitt fall så måste jag nog bara försöka acceptera läget och inse att man inte kan styra verkligheten så som man vill alla gånger. Plötsligt är Líf 18 år och jag undrar vart tiden har tagit vägen. Då är det knappast en missad löparvår eller två relaterad till sjukdomar jag kommer att minnas från hennes barndom, utan allt som är positivt och som gör att det är värt all pest i världen att ha ett litet underbart trollbarn i sin famn!!!
Löpningen kommer, även om man får starta om från NOLL igen. Men, jag har ju fixat det förr (att se tillbaka på 2015 är väl bästa sättet för mig själv att bevisa detta…eller att min kropp har klarat av att gå från nästintill död till fullt frisk och dessutom med kapaciteten att bära och föda barn) och måste göra det igen! Även Anders är en inspiration till detta såklart, som har gått från att halta omkring med sin onda höft, till att komma igång och springa igen – mer eller mindre smärtfritt!

Så jag avslutar detta inlägg med ytterligare ett citat från det där första inlägget om oss…ty:
Det är här äventyret börjar. Det riktiga äventyret. Ultraäventyret! 

Skogen är mitt läkemedel. Kan man inte springa i den, så kan man alltid sitta ner en stund med en kopp te eller kaffe och bara vara...

Skogen är mitt läkemedel. Kan man inte springa i den, så kan man alltid sitta ner en stund med en kopp te eller kaffe och bara vara…

Relaterade poster

  • 85
    Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst. Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd. Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast. På ställen,…
    Tags: är, år
  • 77
    Ja, precis så är det. Det finns mycket som skall/borde/vill göras, men lite som hinns med...en ekvation som är märklig i och med att jag i mitt tycke i princip inte gör någonting om dagarna. Tiden går dock på något underligt vis undan och helt plötligt är det en ny…
    Tags: är, líf
  • 69
    Nemo… Det är lätt att fastna i sanningen. Att bli kvar där utan möjlighet att ta sig loss. Att falla tillbaka i dess kyla famn, låta sig omslutas av hennes raka och ärliga ord och att förbittras över att man inte lyckas blunda för de samme. Det är lätt att…
    Tags: är
  • 68
    Den 18 december 1894 föddes min mammas farmor, Guðbjörg Halldórsdottir. Under sitt 84 år långa liv genomgick hon 13 graviditeter vilket resulterade i 14 barn. Den sista graviditeten innebar tvillingar. Hon var en kvinna som liksom alla bond-/fiskefruar på Island vid den här tiden, liksom kvinnorna under många generationer dessförinnan,…
    Tags: är, år

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *