Vabruari…


Gói blev Göjemånad blev februari blev vabruari…tiderna förändras, eller nja…kanske  är det snarare vi som förändras? Våra livssituationer och förutsättningar. Både ur ett rent historiskt perspektiv och under sin egen livstid.
I mitt minne innebär februari snö och vinter, skidåkning i de Svenska eller Norska fjällen och att sakta uppleva ljusets återkomst. En kort och mysig månad, ett fint avslut på vintern. Men nu…nä, nu vet jag inte vad jag ska säga.

Vi hann knappt säga hejdå till januari innan ett telefonsamtal från dagis nådde oss; Líf hade hög feber. Stackarn var sjuk med pendlande feber under ett par dagar och det var bara till att vara hemma och ta det lugnt. Några dagar senare fick Anders någon form av magsjuka som vi initialt trodde var matförgiftning. När Líf, som just återgått till dagis efter febersjukan, vaknade upp i onsdags natt och spydde ner hela mig och sängen x antal gånger insåg vi att så inte var fallet. Det var bara till att stanna hemma med henne igen och försöka se till att hon åt och drack. Lagom till att Anders började komma på benen igen efter sin pers och när Líf just hade börjat få behålla sin mat igen…så hängde såklart jag över toalettstolen likaså med kräkningar och magkramper. Som ni förstår har vi roat oss ordentligt det senaste. Och jag blev inte direkt förvånad över att telefonen ringde efter blott en timme på jobbet i morse. Líf hade diarré och vi fick åka hem.
Livet som småbarnsförälder är väl som det är och det viktigaste är självfallet att Líf ska bli frisk och må bra…och jag längtar inte efter annat än just det!!! Man förvånas ständigt över hur hon kan vara på så gott humör trots feber och andra krämpor? Hur hon kan orka leka och greja och hålla igång, när en annan ligger halvdöd i sängen och inte orkar dricka ett glas vatten ens!!! De är otroliga de små trollen!

Något annat jag längtar efter denna regniga och grå februari är våren, ljuset, solen, värmen, att få tillbaka den ork och energi som var vinter berövar mig. Jag är trött på att vara konstant trött och grå. Gnällig och håglös. Seg och hopplös. Inte minst längtar jag efter att få rutinen tillbaka i löpningen. Jag behöver springa för att må bra…och det är NU jag hade behövt löpningen som mest, men sinnet sätter för höga spärrar och utgör för tunga hinder.

I skrivande stund sover Líf gott i sängen. Jag snorar och lyssnar på regnet som smattrar mot rutan. Anders är på väg hem från repningen via cykel, även om han helst hade sprungit (men nu har vi ju ont i halsen och snorar båda två). Och våren känns långt borta…

Jag behöver SPRINGA!!!

Jag behöver SPRINGA!!!

Ps…våra årskrönikor kommer. Anders skrev sin i god tid och skulle, enligt mig, kunna lägga upp den omgående, men jag segar med min. Det finns SÅ mycket att skriva, men det där svarta sotet i huvudet behöver nog lätta lite innan jag finner inspiration nog. Men det kommer, det vet jag!

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *