Quis sum? 3


IMG_0019
Nemo…
Det är lätt att fastna i sanningen. Att bli kvar där utan möjlighet att ta sig loss. Att falla tillbaka i dess kyla famn, låta sig omslutas av hennes raka och ärliga ord och att förbittras över att man inte lyckas blunda för de samme.

Det är lätt att fastna i sanningen. Sugas in och svärtas ner. Sakta kvävas av hennes svavelosande rättframhet. Drunkna i hennes sot.

Och varför ska man ljuga?
Än tydligare blir det när allt faller isär. När förvärvade titlar och betyg inte längre är till någon nytta. När den uppmålade scenen förfaller och när masken åker av. När inlärda fraser saknar innehåll och när man står där ensam, naken och utblottad. Då vet man att man inte längre kan fly sanningens ord. Det är då man är den man är. Det är då jag är jag.

Och jag är ingen. Jag är inget.

Mina ord må låta bittra, men jag uppskattar sanningen trots hennes kyliga kärlek. Jag vill inte leva i någon låtsasvärld eller sväva på falska moln av förhoppning. Jag vet ju så väl vart jag landar i slutändan ändå.

Dock fylls mitt tomma jag ändå av en ständigt återkommande sorg. En sorg över att det där inom mig som driver på, den lilla, svala lågan av något som kanske kan kallas hopp, aldrig kommer att tillfredsställas ändå.

Jag vill så gärna vara, få fylla en funktion. Men förblir ett tomt och sprött skal.

Större delen av mitt liv har jag varit levande död. Jag har vandrat runt likt en osalig ande i jakten på lugn. Jag har gömt mig för sanningen, men alltid stått i hennes skugga och mestadels hållit henne i handen. Men jag har försökt blunda. Jag har försökt fly. Jag har försökt vara. Jag har försökt leva.
IMG_0170
Identitetskris?
I samband med att mammaledigheten led mot sitt slut sökte jag nytt arbete. Jag lämnade år av studier, pågående forskningsprojekt, en underbar mottagning och en förvisso underbetald, men förväntad (om man jobbar på SU), akademikerlön bakom mig. Jag hade egentligen inget val. Lång resväg hade inneburit att jag knappt hunnit se Anders och Líf på vardagarna, pågående ful och elak mobbning (både av mig och andra anställda) från chefer och vissa kollegor liksom en människosyn jag inte längre kan stå för rent generellt inom vården – samt definitivt ingen tid för löpning eller tid återhämtning säger väl allt?
Jag har hoppat längst ner på arbetsmarknaden och jobbar för en lön som ligger på dagens miniminivå-krav. Jag trivs dock otroligt bra med mina kollegor och är glad att inte behöva pendla, över att jag kan stå och lyfta och gå och verkligen jobba med hela kroppen från morgon till kväll och över att det tar 5 minuter att cykla till dagis på morgonen och 5 minuter hem från jobbet på eftermiddagen.
Jag är också någonstans glad över att ha lämnat lite av dagens ”jobba-tills-du-går-in-i-väggen-duktiga-flicka”-mentalitet och att jag valt hälsa och livet före att gå under/ falla tillbaka i djupa depressioner pga vad som förväntats av mig…

Men. Någonstans genomgår jag självfallet en smärre kris ändå. Vem är jag nu när jag inte längre har mina patienter, när jag inte längre kan se att jag påverkar någon i positiv riktning, när jag så tydligt verkligen inte spelar någon roll för någon?
Jag är en väldigt självkritisk person, men jag vet att jag var uppskattad av såväl patienter som studenter liksom de flesta av kollegorna på mitt gamla jobb. Jag fick höra det många gånger av ”oberoende källor” och kände uppskattningen samt såg det rent statistiskt på olika vis. Det gav mig så klart en kick.
Nu är jag osynlig och menlös. Alltjämt med min akademiska, ”fina” titel och alla års erfarenhet bakom mig, men dock…totalt menlös…

Till råga på allt så blir löpningen inte som planerat. Inga mål uppsatta, ingen rutin eller struktur. Kort och okontinuerligt. Det är vad som blir. Löpningen som är min bästa och viktigaste medicin för att inte falla ner i det mörker som en gång var, det som min ärrade fula kropp påminner mig om och som ständigt står och lurar bakom mig samt som gör sig extra påmint nu när solen är uppe allt kortare stunder om dagarna. Kan jag ens kalla mig löpare idag?

Jag tycker inte att titlar är viktiga. Inte när det kommer till andra.
Men jag, som inte är någon eller något, tycks behöva dem för att hålla mig över ytan.

Som ni förstår är det mycket som snurrar i huvudet nu. Denna text är till stor del redigerad. Allt är inte för allas ögon. Inget intresserar någon annans sinne.
Jag är inte ute efter medömkan. Jag lever i min sanning och har så gjort sedan barnsben, så det spelar ingen roll om någon säger något annat.

Kanske försöker jag bara säga hur viktig löpningen är för mig; som medicin, som terapi, som vän, som tröst, som glädje, som hopp!

/nemo

Relaterade poster

  • 100
    ...har nu gått sedan livet förändrades totalt. Från att ha varit mer död än levande i så många år började något plötsligt glöda inombords i samband med att jag träffade Anders, för att sedan bryta ut i full brand när vi den 1 september 2014 fick vår fina dotter Líf! Ja, ni får ursäkta den…
    Tags: är
  • 100
    Att "allt händer på en gång", upplever vi nog alla titt som tätt...och visst är det ofta så, oavsett om det handlar om trevliga eller mindre trevliga ting i livet. Just nu är det väldigt mycket så i vår familj sedan vi - bokstavligt talat - blev med hus över…
    Tags: är
  • 100
    Då jag gissar att många av er som läser detta är löpare, och kanske speciellt långdistanslöpare, så tror jag att ni alla vid något tillfälle har fått problem med mage-tarm under ett pass eller ett lopp och att runner's diarrhea är ett välkänt begrepp, oavsett om man råkat ur för…
    Tags: är
  • 100
    Frustration är en psykologisk term som avser den besvikelse som någon känner när vägen till ett eftersträvat mål hindras, skriver ordboken. Frustration är den känsla som nu fyller min kropp, skriver jag. För någon dryg vecka sedan gladde jag mig i tanken över att jag troligen skulle möta en ganska så frisk…
    Tags: är

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

3 tankar om “Quis sum?

  • Pernilla Andersson

    Dina ord, din text, din innebörd – den fick mig att stanna upp och tänka till både en och två gånger. Jag kände igen mig så på något sätt jag inte kan beskriva.
    Jag vet till viss del från egen erfarenhet och historia precis va du menar, jag vet till stor del vilken inspiration och mening du haft i mitt liv, utan dig hade det inte gått – är så evigt tacksam att jag mötte just dig i ditt förra jobb, jag vet också hur viktigt löpningen är för mitt eget välmående – när jag springer njuter jag och hämtar så mycket på en och samma gång, när jag inte har tiden eller möjligheten så mår jag så mycket sämre borde mentalt och fysiskt.
    Du är så klok som gjort dina val och jag hoppas att du snart får tiden och möjligheten (utan alla förkylningar) att ta dig ut igen.
    Du är så stark och fantastisk! Du anar inte va jag inombords är så ledsen för att du inte finns kvar på ditt gamla jobb då personer som du behövs just inom det området, å hur mycket jag själv behöver din inspiration och ”kick där bak”. Samtidigt är jag glad att du hittat ett jobb närmare hem och som ger dig tiden med familjen.
    Du är fantastisk!

    • Dísa Ástriðardóttir Åhman Inläggsförfattare

      Pernilla! Tack för dessa ord! De värmer, trots att jag har svårt att ta till mig! 🙂 Folk som dig inspirerar mig på alla vis! KRAM!!!