Och där kom den…


…svackan. Dalen. Botten. Efter sol kommer regn. Efter topp kommer dal.
Efter Lerum Vildmark infann sig en märklig tomhet. Kanske började jag ana den i samband med BUM, men det var först veckan efter LV som jag kunde konstatera att den där tomheten verkligen slukade mig. Huvudet var inte riktigt med. Den där glädjen och längtan ut i spåret blev en kamp om ”ska jag – ska jag inte”, kroppen i sig var öm och stel, tiderna (som jag inte säger mig bry mig om, men det är klart att man spanar på dem…) blev plötsligt sämre under mina rundor och hela jag kände – eller snarare känner – mig som en heffaklump som skvalpar fram på blytunga ben.

Jag försöker vara tacksam. Jag vet ju att man blir så himla lättad, så förbannat glad och lycklig, när det sedan vänder! Ty det gör det…i sinom tid. Jag har varit här förr och de flesta jag känner som springer har varit här likaså. Jag tror att man behöver lite skugga för att uppskatta solen. ”Det är bra att ni har tråkigt”, kluckade farmor i ”Lycklige Alfons”. Hon har så rätt så. Men det är inte alltid lätt att lyssna på farmor…

Post run depression, post marathon depression/blues osv är ju ett välkänt begrepp inom löparvärlden. Många beskriver både fysiska och psykiska dippar efter att ha klarat av ett stort träningsmål och råden för att bota detta varierar. En del sätter snabbt upp nya mål, andra tränar något annat ett tag, en del lägger ner totalt en period och vissa motar olle i grind och kör på som vanligt, men utan känsla och med blandade resultat.

Jag försöker underhålla rutinen. Springa, men inte bry mig så mycket om hur långt eller hur länge. Den sköna känslan infinner sig ju alltjämt efteråt ändå och löpningen är, som nämnt tidigare, essentiell för mig…något som behövs för att inte säcka i hop totalt.

I övrigt händer det lite spännande saker i livet just nu! Alltid något som piggar upp!

IMG_8125

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *