I bättre löparform än någonsin – dags att varva ner lite… 1


Ja, det är nog de facto så; jag har aldrig varit i så bra löparform, även om jag ens knappt vågar tänka det – än mindre uttala det högt! Jag har kanske inte mycket att komma med när man jämför med andra, men det är inte det som är grejen – skall jag jämföra min löparform så är det ju med mig själv jag måste jämföra, och då är det egentligen inte vare sig tider eller distanser jag skall kolla på heller, utan mående, väl och ve (det är ju därför jag springer…det andra är en bonus om det förbättras hehe, men det går  ju i regel hand i hand)!
Det slog mig dock först när jag häromveckan sprang SLTM och verkligen mådde bra rakt igenom hela loppet, till skillnad från förr då jag ofta har mått dåligt under lopp och/eller totalt tappat tron på såväl kropp som knopp någonstans mitt i och sprungit i tankar om att bryta, velat kräkas, blivit yr och dragit på mig stressfrakturer eller annat otyg osv och egentligen njutit mest när jag väl kommit i mål – samt haft inställningen och tron om att det är så det ska vara (no pain no gain etc etc), annars räknas det inte! Liksom när jag i helgen körde ett >30 km terrängpass utan större bekymmer och dessutom inte ens kände av det dagen efter och således kunde köra på en dryg mil i terrängen då med!

Det är inte konstigt att jag är där jag är nu dock. Jag har alla förutsättningar som är hemma och är mammaledig, det är vår och gött väder, Líf trivs med att åka i vagnen medan jag springer och jag bor helt perfekt för att både kunna sticka ut på långpass i terrängen som att springa med barnvagn nere i ”byn” utan större hinder på vägen. Jag kan springa varje dag – kort, långt, snabbt, långsamt, ja hur jag vill och vad dagsformen bestämmer sig för! Livet runtomkring är också bättre än på över 20 år (!!!), vilket självfallet påverkar ork och energi liksom inspiration och driv. Det finns ingen större stress, tider som måste passas, folk som skriker och drar i en, deadlines som skall klaras av eller sura miner. Det är som det ska vara med andra ord!
vår
Men det är ju precis just nu, på toppen, som jag måste dra lite i handbromsen. Det är ju här och nu som så många blir övermodiga och istället för att fortsätta utvecklas gasar på i glädjeyran och således trillar ner och skadar sig! Vi har nog alla sett det i vår närhet och många av er som läser har nog varit med om det själva.
…men hur vet jag att jag är på toppen med stort T? Går det kanske att köra på lite till? Lite ont här och där gör det när man springer mycket, men var går gränsen?

För mig är löpningen essentiell. Jag behöver den för att överleva. Det låter så dramatiskt, klyschigt osv men det är sant. Den hjälper mig att hantera inre stress, ångest, panik och oro, den håller tankarna i fokus. Ju mer jag springer, desto mer faller bitarna på plats. Då är det inte läge att jaga tider, distanser och placeringar, utan snarare hög tid att fundera på hur löpningen kan fortsätta vara en del av vardagen, utan att kroppen tar stryk.
Balansgången är dock svår – ty ju mer jag springer, desto mer behöver jag springa för att få 100% känsla. Ju mer jag springer, desto större chans att skada mig om jag inte dessutom tar det lugnt…

Mitt tänkande kanske speglar dagens västerländska samhälle ganska så väl dock, det samhälle som jag inte vill låtsas om att jag speglas av, men det är väl tyvärr just det jag gör. Vi vill ha 100% av allt och får vi inte det, så är det kass. JÄVLIGT KASS! Jag måste lära mig att nöja mig med 80% under perioder, för att alltjämt kunna få njuta av de där 100% emellanåt också! Svårt, men ett måste.

Min plan just nu är därför att alltjämt springa dagligen, men kanske kortare distanser på vardagarna under en period (i och med att det blir så mycket asfalt och folk när man springer med vagnen…och jag tycker inte om någotdera haha), för att under helgerna kunna ta ut mig på längre turer i skogen. Det är ju trots allt de som ger mest!

Ca 2 veckor kvar till BUM. Kör på med 50-80% njutning fram till dess hehe!

Slutet av graviditetsvecka 31 och vad som visade sig bli det sista gemensamma löppasset för mig och Anders innan Líf föddes. Heiðmörk Island den 6 juli 2014. Igår sprang vi för första gången sedan dess tillsammans igen! Dock blev det en geggig Vildmarksled i Hjortgården denna gången, och utan bulle i ugnen! ;)

Slutet av graviditetsvecka 31 och vad som visade sig bli det sista gemensamma löppasset för mig och Anders innan Líf föddes. Heiðmörk Island den 6 juli 2014. Igår sprang vi för första gången sedan dess tillsammans igen! Dock blev det en geggig Vildmarksled i Hjortgården denna gången, och utan bulle i ugnen! 😉

Relaterade poster

  • 85
    Nemo… Det är lätt att fastna i sanningen. Att bli kvar där utan möjlighet att ta sig loss. Att falla tillbaka i dess kyla famn, låta sig omslutas av hennes raka och ärliga ord och att förbittras över att man inte lyckas blunda för de samme. Det är lätt att…
    Tags: är
  • 84
    ...har nu gått sedan livet förändrades totalt. Från att ha varit mer död än levande i så många år började något plötsligt glöda inombords i samband med att jag träffade Anders, för att sedan bryta ut i full brand när vi den 1 september 2014 fick vår fina dotter Líf! Ja, ni får ursäkta den…
    Tags: är
  • 84
    Undrar hur många blogginlägg, rent generellt alltså, det är som har denna titel? Ständigt är vi ju på jakt efter att förbättra, förändra och försköna...det är det vårt samhälle är uppbyggt på, på gott och ont. I detta fall finns det dock inget val. I dagarna börjar jag nämligen jobba…
    Tags: är, ju
  • 84
    Då jag gissar att många av er som läser detta är löpare, och kanske speciellt långdistanslöpare, så tror jag att ni alla vid något tillfälle har fått problem med mage-tarm under ett pass eller ett lopp och att runner's diarrhea är ett välkänt begrepp, oavsett om man råkat ur för…
    Tags: är

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

En tanke om “I bättre löparform än någonsin – dags att varva ner lite…