Glaciären – telezoom från vägen

”Så liten och ödmjuk jag kände mig där jag sprang till ljudet av min egen andning, knarrandet av skorna i snön och allt inrammat av höga berg där på tundran. Sagolikt!” – RR Polar Circle Marathon 2014 1


Häromveckan satt jag uppkrupen här i min soffa och fick via nyheterna konstaterat att västkusten blott haft 40 minuters sol under en hel vecka, mottog fina bilder från Anna som guppade runt med sin familj på en båt i Medelhavet och hade det gött, sms från mamma som var på Island hos våra nära och kära och inte minst återkommande rapporter från CJ som inte bara spanade isberg, utan även sprang Polar Circle Marathon, på Grönland…snacka om att man kände sig aningen instängd haha, men jag har ju lilla Líf att gosa med…och det slår allt! 😉

Nu är alla hemma i grådasket igen och idag möjliggjorde Anna en liten löptur i rejält geggig terräng för min del genom att komma hit och passa Líf medan jag sprang! Underbart – tack igen Anna! Mamma ringde och längtade efter att få komma hit och gosa med sin minsting (Líf alltså…inte mig, ty även om jag är mellanbarn så är jag kortast i familjen, och kanske inte någon man vill gosa med bara sådär hahaha) och CJ skickade över en skön Race Report från sin resa. Med minnen – egna eller andras – kan man resa långt, trots att man sitter uppkrupen i sin soffa! Tack CarlJohan!!! 

Buss på väg till starten

Buss på väg till starten

Varmt tack för dessa lyckönskande rader, käraste Dice,

Törhända bidrog de till att allt blev otroligt lyckat! Jag sitter nu åter i ett höstens Göteborg och lyssnar på regnet och drömmer mig tillbaka.

Liksom alla andra som åkte på resan – ca 170 personer från 27 länder – gick turen till Grönland via Köpenhamn. Det var lite snopet för amerikaner och kanadensare att flyga över denna jättelika ö och fortsätta några timmar i östlig riktning för att sedan flyga tillbaka, men så här års går alla internationella flighter till resans första mål: Kangerlussuaq.

På moränen – den vägg av grus och sten som glaciären skjutit framför sig.

På moränen – den vägg av grus och sten som glaciären skjutit framför sig.

Kangerlussuaq, eller Söndre Strömfjord som danskarna säger, ligger innerst i en lång fjord, som är världens näst längsta, 170 km. Flygplatsen anses som en av världens säkraste då vädret oftast är mycket stabilt och landningsbanan – ett minne från kalla kriget – är över tre km lång. Det var ca 8 minusgrader när vi kom dit och det förutspåddes temperaturer ned mot -22°C. Dock samlades sig några moln över nejden som höll kvar den relativa värmen så när maratholoppet gick var det -10°C och endast viss vind.

På glaciären – fort gick det mestadels inte på denna sträcka!

På glaciären – fort gick det mestadels inte på denna sträcka!

Loppet var en upplevelse! Det började en bit från glaciären och gick via densamma tillbaka till samhället. Den första knappa milen var stenhård. Den inleddes på brant och isig morän, för att sedan leda oss ut på själva glaciären.  Där var snön i spåret upp mot 40 cm djup och ställvis var det barmark med ren is eller berghällar. Vi sprang som i en ögla och åter på moränen löpte vi ned samma branta väg som förut tagit oss dit upp. Några enstaka löpare hade vanliga trailskor och det blev ett glatt äventyr i ordets båda bemärkelser. De flesta hade löstagbara broddar till skorna, men själv hade jag nog det bästa alternativet: dubbade skor, i mitt fall Icebugs. Helt suveräna! Onekligen fick jag upp värmen med denna inledande del av is och snö. Kylan var förresten inget problem. Jag hade dubbla långärmade underställströjor och en enklare löparjacka med tunt foder. Det var alldeles lagom. Resten var loppet var en snöbelagd, illa hållen grusväg på tundran. Detta var ett angenämt ehuru något ojämnt underlag fram till ca 22 km. Där tog Sand Drift Valley, som guiden kallade det, vid.

Glaciären sträcker sig nästan oändligt många mil.

Glaciären sträcker sig nästan oändligt många mil.

Mjuk, fin sedimentsand blandad med pudersnö. Det var som att springa på en sandstrand i ytterligare 7-8 km. Sedan blev vägen ok igen. Vi sprang i en arktisk öken, men molnen hade pressat ur sig årets nederbörd under de dagar som föregick loppet, så detta dramatiska landskap var klätt i vitt. Deltagarna formade sig initialt till två vågor av löpare. Den första var elitmotionärerna och den andra de mer dödliga. Jag kom mitt emellan dessa båda och sprang ensam i stort sett hela tiden, vilket passade mig utmärkt. Så liten och ödmjuk jag kände mig där jag sprang till ljudet av min egen andning, knarrandet av skorna i snön och allt inrammat av höga berg där på tundran. Sagolikt!

Det var några dagar före loppet också. De bjöd på utflykter och långa vandringar och för de hugade en halvmara dagen innan. En hel del gjorde båda loppen, faktiskt – the Polar Bear Challenge. Jag tog en tilläggsresa till Ilulissat, vilket ordagrannt betyder isbergen, en del av Unescos världsarv. Ingen annan glaciär på detta halvklot kalvar lika mycket som denna där den mynnar ut i Isfjorden invid vilken Ilulissat ligger. Diskobukten är fylld av dessa i alla storlekar som mäktiga lät sig beskådas, rentav från hotellrummet.

Glaciären – telezoom från vägen

Glaciären – telezoom från vägen

En dryg vecka i detta fantastiska land kan för mig sammanfattas med tre ord: natur, äventyr och mersmak!

Och Svalbard? Ja, vad säger du Dice? Jag hoppas på 2015, men det ska tillåtas av min plånbok och övriga familjen så jag tror att vi ska sikta på 2016. Och mina tonårsdöttrar är sugna på att hänga med sin gamle far!

Tack ännu en gång för denna resa och fina RR!!! Och ja du….det skall tillåtas av plånboken här med, men Svalbard är aningen snällare mot plånkan än Grönland, trots allt! Jag tycker helt klart att vi siktar på 2016 – deal!? 😀 


Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

En tanke om “”Så liten och ödmjuk jag kände mig där jag sprang till ljudet av min egen andning, knarrandet av skorna i snön och allt inrammat av höga berg där på tundran. Sagolikt!” – RR Polar Circle Marathon 2014