Líf Askja Töre Andersdóttir i pappas famn, 1 dag gammal den 2 september 2014

RR: Sensommarultra i Borås – mitt egna 24-timmars BUM 2014 8


Líf Askja Töre Andersdóttir i pappas famn, 1 dag gammal den 2 september 2014

Líf Askja Töre Andersdóttir i pappas famn, 1 dag gammal den 2 september 2014

I november 2013 anmälde vi oss till Borås Ultramarathon 2014. Anders siktade på att springa den långa banan – 50 miles (87 km) – medan jag valde att fega och ”bara” ta 45:an…detta år. Jag minns än idag när vi, den 24 november 2013, kastade oss på våra datorer för att anmäla oss, känslan vi fick när vi insåg att anmälningarna gått igenom och att vi fått våra platser…och minen vår barnmorska gav oss när vi på inskrivningssamtalet på MVC i januari frågade om hon trodde att det skulle gå att springa BUM 45 km i maj (då jag skulle vara i slutet av graviditetsvecka 25)…
Ja, ni som följt oss ett tag vet ju resten; Anders genomförde ett fantastiskt fint lopp á 50 miles mellan Skatås i Göteborg och PT-Huset i Borås den 24 maj 2014 och jag fick skjuta upp min anmälan till nästa års lopp. I alla fall min anmälan till det officiella BUM. Anmälan till mitt alldeles egna BUM, det som skulle äga rum under det mindre specifika datumet ”någon gång i början av september” (planen var den 9 september), fanns det dock ingen återvändo från. Och tur var väl det!
Här följer min lopprapport från det inofficiella BUM den 1 september 2014:

Jag kände mig nog ganska så stark ändå. Träningen hade ju gått över förväntan och bra under hela våren och sommaren, mitt annars så låga Hb låg för en gång skull i livet stabilt – till och med ganska så ”högt” – och det enda som kanske bråkade med mig var sömnen. Få nätter sov jag mer än någon eller ett par timmar i sträck innan jag vaknade pga värk i ryggen, värme och en växande mage som var i vägen hur man än vände och vred på sig. Detta föranledde en sjukskrivning från mitten av augusti och jag skulle således ha ca 3-4 veckor (istället för som planerat, 2 veckor) hemmavid för att kunna vila upp mig och förbereda mig ordentligt.
Här hemma försökte jag vila, men ja…ni som känner mig vet att det är något jag har ”lite” svårt för. Det grejades allt en del i trädgården, cyklades och promenerades i den mån jag klarade av, men det är ju vila på sitt sätt det också – i alla fall för mig! 😉

Uppvärmning
Fredagen den 29 augusti klippte jag gräs och rensade nedfallna äpplen i vår trädgård bland hundratals amiral-fjärilar och i en skön sensommarsol under förmiddagen och traskade sedan in till de ca 7 km in till Vimpeln i Alingsås för att möta upp Anders och hämta ut ett paket på posten. Promenaden var kanske lite tung och gick i sakta gemak, men den gick och det var en skön känsla att alls kunna promenera.

Smärtsam natt 31 augusti-1 september

Smärtsam natt 31 augusti-1 september

Natten till lördagen blev en sömnlös en dock. Någonstans vid 2-tiden värkte det i magen. Men det var inte samma värk som jag var van vid. Rejält vaken och fundersam höll den mig emellertid och lördagen den 30 augusti förblev således relativt lugn och trött, med värkar som kom och gick lite som de ville under dagen.
Natten till söndagen den 31 augusti, ungefär vid samma klockslag, kom dessa nya värkar mer och mer regelbundet (ca var 10:e minut) och med kraftigare styrka. En blödning på det föranledde ett samtal till målkommittén i Borås, men de tyckte att jag skulle avvakta starten och fortsätta värma upp här hemma…
Men de visste ju inte vem de snackade med, ty jag hade redan börjat springa…och det gick ju inte att stanna av nu!

Startskottet
På förmiddagen den 31 augusti gav jag mig alltså så sakteliga iväg med sikte mot målet i Borås – lite lustigt nog ännu ganska så ovetandes om exakt vilken distans och mer specifik vägsträckning och terräng jag skulle möta.
De första 3-4 timmarna var dock helt ok terräng. Olustig och emellanåt tuff, men ingenting mot vad som senare skulle komma!

Bergsklättring, snår, träsk och lera – i obanad terräng på brutna ben
Vid 17-tiden hade jag nått fram till vad som sedan skulle visa sig vara den tuffaste delen av hela loppet. Här hade jag ont, men att dra sig ur var det aldrig tal om. Nu var det fokus som gällde, även om känslorna inför den obanade terräng som nu öppnade upp sig framför mig var både skrämmande och obehagliga, var de ändå uppfriskande och spännande på något vis! Min fantastiske pacer, Anders, såg till att jag fick i mig mat – trots att det knappt gick att äta – och klockade samtidigt mina värkar.

Börjar återhämta mig...

Börjar återhämta mig…

Vid 18-tiden kom de så tätt att vi fick lägga upp en ny plan. Efter ett nytt samtal med målkommittén i Borås, var det bara att inse att nu fick jag bita ihop och springa på – hur ont det än gjorde!
Och sprang gjorde jag. Vid en vätskestation passade jag på att bada under kvällen. Det lindrade den värsta smärtan för stunden i alla fall, men det tog mig inte framåt mot målet och vid midnatt skickade funktionärerna iväg mig igen. De gav mig dock något svagt smärtstillande för att försöka ge mig en lugnare natt…men natten blev inte lugn någonstans…

Här mötte vi nämligen Helvetesgapet. Vid 3-tiden blev smärtan allt värre och allt mer intensiv. Anders masserade mig, hjälpte mig att andas och tog mig framåt på den snåriga, smärtsamma stigen vi befann oss på. Andetag för andetag, steg för steg, hjärtslag för hjärtslag. Jag ville ge upp.

En iskall vattenflaska under ett UM i öknen...lustgas, ja tack...

En iskall vattenflaska under ett UM i öknen…lustgas, ja tack…

Smärtan var så intensiv. Vid vätskestationerna ekade borden tomma och funktionärernas hårda dom löd ”invänta gryningen” samtidigt som de vände bort blicken och undvek att möta den igen. Tillslut tappades det upp ännu ett bad, denna gång utan lustgas, men värmen bara plågade mig. Det var svårt att andas. Kylan hjälpte inte den heller när vi försökte med det som ny strategi. Jag minns mest mörker, panik och ångest de timmar som därefter följde…en klocka som vägrar att gå framåt, smärta som inte går att beskriva, tårar som föll över den hopplöshet som spred sig inombords…och hur Anders, lugn och fin, bar mig fram och tog mig igenom denna smärtan. Hur han påminde mig om att andas, ta ett steg i taget, fick mig att dricka…hur han bara var den han är och att just han så som han är fanns där hos mig! Utan honom hade jag haft ett enormt DNF skrivet i pannan nu…

Målet närmar sig...

Målet närmar sig…

Gryningen
Vid 8-tiden kom så gryningen. En funktionär hjälpte mig upp ur badet och såg till att jag fick lustgas och starkare smärtlindring. ”Så här kan du inte ha det”, sa hon sen.

Jag – som skulle vara så stark och klara detta utan någon hjälp, kände mig som om jag nu dopade mig, öppet och mitt inför allas ögon. En nål borrades rakt in i ryggen, en annan i handen. Jag hade helt enkelt inget val. Smärtan fick mig att kräkas upp slem från en tom mage och med krafter som inte längre fanns.
Sakta domnade jag bort i lår och rygg. Värkarna fanns där, men gick att hantera. Lustgasen var som en iskall vattenflaska i ett ökenlopp. Blodtrycket tog sig visst ett störtdyk ner, men just där och då kunde jag inte annat än bara vara och lita på min trygga pacer och den fantastiska funktionär som nu följde mig steg för steg.
Och plötsligt kom de åter – krafterna. Jag kände och jag levde. Jag kunde skratta, krama Anders hand och fortsätta framåt.

Mål i sikte
Trots en lång natts kamp, flera föregående nätter utan sömn, ingen energi i kroppen överhuvudtaget – utöver den glukos- och elektrolytblandning som nu kopplats in i armen – så började jag återfå hoppet lite. Jag minns inte om det var nu eller om det var efter jag gått i mål som Anders konstaterade att vi nog skulle haft Tailwind med oss haha! Ja, nästa gång kanske…
Nu började även kroppen svara. Trots värkar hade jag nämligen inte öppnat mig som jag skulle. Troligen framkallade smärtan ett så starkt adrenalinpåslag att kroppen helt enkelt motarbetade sig själv genom att å ena sidan skrika ”dags att föda”, men å andra sidan ”nej det går inte under ett sådant stresspåslag”.
Sakta, sakta närmade jag mig dock målet. Kroppen slappnade av. Visst hade jag ont överallt, men tårarna och mörkret var som bortblåst!

Målgång
Vid 16-tiden kunde jag nästan se målsnöret. Det var som när jag såg þórsmörks skogar uppenbara sig under Laugavegshlaupið och jag visste att ”detta kommer jag att klara av – jag kommer att komma i mål”! Hela jag fylldes av hopp. Jag minns både skratt och glädjetårar när denna insikt slog mig, trots smärtan och tröttheten. Inget spelade längre någon roll – jag skulle bara i mål och jag skulle klara av att ta mig i MÅL!

…och där var det. Målet i mitt eget BoråsUltraMarathon 2014.

Kärlek

Kärlek

Med min trogna, tålmodiga pacer vid min sida tog jag mig an spurten. Vid upploppet var min kropp så utpumpad och slut på energi att en funktionär fick komma till undsättning och hjälpa mig att trycka på. Tillsammans så tog vi de staplande stegen och även om jag var trött så kändes det som om jag sprang snabbare än någonsin förut i hela mitt liv, jag fick liksom de där extra urkrafterna som på något sätt alltid tycks finnas sparade djupt inom en…

Kl 17:03 den 1 September 2014, efter ca 24 timmars hårt fysiskt arbete, kom hon…vår lilla Líf!
Man kan klara av ett lopp, man kan vinna ett pris…men det vi vann, är något mer

Min underbare pacer, Lífs stolte far

Min underbare pacer, Lífs stolte far

Jag hade aldrig klarat av den här utmaningen utan Anders vid min sida och ett fantastiskt fint omhändertagande på Borås Lasaretts Förlossningsavdelning, eller utan allt stöd och goda råd av min fina vän Jennie under graviditeten som så och framförallt under natten mellan 29-30 augusti då värkarna tog ny form och mitt marathon smygstartade.
TACK ALLA!!!

Líf

Líf

Det är alltså nu utmaningen börjar. Den riktiga utmaningen. Ultra Utmaningen.

Det är alltså nu äventyret börjar. Det riktiga äventyret. Ultra äventyret.

Välkommen älskade lilla Líf Askja Töre Andersdóttir.

Stolt mor

Stolt mor

Förstapris

Förstapris

Kärlek

Kärlek


Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

8 tankar om “RR: Sensommarultra i Borås – mitt egna 24-timmars BUM 2014