UltraVasan 90 km

Gästbloggare: Andreas Simonsson – RR UltraVasan 90 km


Ja, medan vi satt hemma i regnet (nåja, Anders var allt ute och sprang en sväng) i väntan på att bebis skall födas och skadade kroppar skall läka helt, var andra ute och sprang…och då menar jag SPRANG. I helgen gick nämligen startskottet för vad som förhoppningsvis blir en lika långvarig tradition som dess systerlopp på skidor – jag pratar om UltraVasan 90 km mellan Sälen och Mora!

Självfallet följde vi Buuds fantastiska målgång via UltraVasans hemsida och drömde oss bort till fjällen – men vi inväntade likaväl med spänning lopprapporter från de två löpare vi känner som de facto var där uppe och sprang!

En av dessa löpare är Andreas Simonsson från Sävedalen.
Själv lärde jag känna Andreas via jogg.se när jag bodde i Sävedalen. Självfallet blev jag nyfiken när jag såg att någon sprang långpass väl värda namnet, på ”mina” stigar där man i regel var ganska så ensam som löpare och med en sådan fart! Sedan dess har vi troget kunnat snacka om allt från pepp i svackor, inspiration, cykel i terräng, nya stigar, lopp och kost om vartannat – och det är ju det som är så gött med löpare! Man behöver inte förklara något, man bara är!

Såhär sammanfattar Andreas sin upplevelse, sittandes på tåget dagen efter loppet:

Andreas med hela sin familj

Andreas med hela sin familj

Jag heter Andreas Simonsson och är en cyklande och springande trebarnspappa. Bor i Sävedalen utanför Göteborg och tränar mountainbike och terränglöpning i de fantastiska skogarna vi har runt husknuten. Som nybliven 40-åring och efter 10 år av enbart cyklande har jag valt att börja utforska ultralöparvärlden.

I morse (dagen efter Ultravasan 90) fick jag rulla ur sängen, ner på golvet och trycka upp mig till stående med händerna mot sängen. Jag har mängder med skavsår på kroppen och mina ögon ser ut som jag varit på fest hela natten. Under själva loppet funderade jag allvarligt på att aldrig mer springa igen.

Det fantastiska med människans psyke är att vi så snabbt städar undan de jobbiga bitarna i en upplevelse och minns de bra. Redan idag skulle jag kunna tänka mig att anmäla mig till nästa års upplaga av Ultravasan.

Det hela började i går kl 03.30 när min iPhone väckte mig.

Jag gick upp, klädde omsorgsfullt på mig kläder och utrustning jag förberett. I min blå/röd/vita CK Master -cykeltröja får jag plats med 4 stora gel, 5 bars, 1 paket pappersnäsdukar och en vindjacka. Jag åt en frukost som bestod av en full skål havregryn och mjölk, två grova mackor med ost och en kopp te. Jag tog bilen 18 km från Torgås, där jag ordnat boende för natten, till Berga By och starten för Ultravasan 90.

Vi, ca 760 löpare, samlades i Berga By strax före 5 på lördagsmorgonen. Det var 8 grader varmt och mycket disigt. Stämningen var på topp och en publik på ett hundratal fick höra diverse intervjuer från eliten.

Snabbt lämnade jag in bagage i den ena lastbilen och min dropbag i den andra. Jag velade in i det sista om jag skulle lämna en dropbag men beslöt att det vore dumt att inte utnyttja möjligheten. I den hade jag ett par skor, strumpor, tröja och några bars.

Det blev dags att ställa sig i fållan och jag ställde mig nästan längst fram, precis bakom Jonas Buud. Mest för att jag skulle få uppleva vilket tempo en riktig världslöpare som han skulle välja. Dessutom ville jag vara före långsammare löpare inför spängerna. Det är ju lätt att drabbas av jante inför start av lopp men jag vet att jag brukar vara topp 15-20% i terränglopp så jag tyckte att det kunde vara motiverat med framskjuten startplats.

Nu var det dags! Målen för dagen var:
1. Ha roligt.
2. Uppleva något nytt.
3. Lära känna min kropp på en längre distans än jag sprungit tidigare.
4. Gå i mål på under 9 h.

Starten gick och ett stort gäng ångade på i göteborgsvarvsfart. Själv försökte jag lägga mig i mitt vanliga terrängträningstempo runt 5.30 – 6.00 min/km och en puls på ca 80% av max. Tänkte att det kunde vara lagom. Gissade också att endast elitklicken kunde mäkta med ett sånt tempo som frontgruppen valde. Som vanligt är det svårt att hålla nere intensiteten under tävling. Det skulle senare visa sig att jag öppnade något hårdare än jag planerat.

Morgonen började gry och de första 9 km var magiskt vackra. Det var dimma över sjöar och myrar och allt som hördes var trampet från ett pärlband av löpare. Redan i Smågan var fältet rejält utdraget, inte minst för att det varit svagt uppför i flera kilometer. Jag kände mig jättebra så jag fick kämpa för att hålla nere farten. Passerade på plats 90.

Min näringsplan var att endast fylla vatten i min flaska och endast äta Vitargo bars/gel. Anledningen var att jag inte ville chansa att äta mat jag inte är van vid. Jag höll fast vid min plan och allt fungerade perfekt. Jag passerade löpare lite då och då, käkade och drack hela tiden. Risberg och Mångsbodarna passerade jag av bara farten på plats 84 och 74.

Vid km 45 hade jag ca 3h 58 min på klockan. Jag blev lite orolig för att öppningsfarten varit för hög trots allt men bestämde mig för att inte ändra något när det kändes så bra. På detta vis fortsatte det och i Evertsberg, 1 km senare, passerade jag på plats 63.

Här började utmaningarna på ”riktigt”. Under sträckan Evertsberg-Oxberg-Hökberg kom vi in i lång avsnitt av mycket blöt och sugande mark och vid ca 55-60 km började jag känna att orken började tryta, jag kände mig lätt vimmelkantig och att magen var missnöjd. Började fundera på om vatten + Vitargo bars/gels inte innehåller allt jag behöver. Bestämde mig för att börja äta vid stationerna. Det blev saltgurka, pannkaka och Enervit sportdryck som tillskott.

Känslan i kroppen blev sakta bättre med det tog tid. Först efter Hökberg kände jag att magen var ok igen, krafterna kom tillbaka och jag låg på plats 59. Här tog långa utförslöpor vid och det var egentligen snabb terräng, mycket grusväg, men det gick inte så fort för mig. Ärligt talat kändes det som att jag knappt tog mig framåt men klockan hävdade att det gick runt 6 min/km. Problemet var att benen strejkade på grund av all stötighet. Smärtan var svår att övervinna men jag gjorde mitt bästa att hålla negativa tankar borta. Nu började jag även hinna ifatt de långsammaste i 45 km gänget och det var tacksamt att få all support och stöttning från dem. Nästan alla ropade uppmuntrande ord och jag ropade tillbaka.

För att få lite mental energi började jag spekulera i om löparna i Vasastafetten skulle hinna ifatt mig. De startade kl 8, 3 timmar efter mig. Jag försökte få fart i benen genom att försöka nå till Mora före dem. När det var mindre än en mil kvar började jag tro att jag skulle hålla undan för dem men med 5 km kvar kom en kille, klädd i orange tröja och med följecykel, i 3-min tempo ifatt och förbi. Sällan har jag känt mig så långsam. Det vinnande laget sprang hela sträckan på lite över 5h om jag räknat rätt. Det hann även komma en stafettlöpare från IFK Mora före mål men inga fler.

Det långa upploppet in i centrala Mora var som en dröm att komma till. Folk ropade och hejade och skrek! Man blir buren fram sista kilometern. Klockan stannade på 8 timmar och 18 minuter! Det kändes overkligt att läsa siffrorna på klockan, går det att springa så länge? Ja, bevisligen. För ett år sen var det längsta jag sprungit 2 timmar. Nu är det 8 timmar och 18 minuter. Mentala barriärer är till för att flyttas!

UltraVasan 90 km

UltraVasan 90 km



Väl i mål var jag så himla lycklig, solen sken och efter en måltid och smärtsam dusch (alla skavsår) stod jag vid upploppet och hejade på mina medtävlande i 2 timmar tills dess att min buss tillbaka till Berga By skulle gå. Jag kände en djup sympati och respekt för alla dessa som kom stapplande in mot mål efter en hel dags löpning. Det var lätt att dela alla känslor med dem.

Jag träffade så många trevliga personer, både under och efter loppet. Alla var så öppna och lätta att prata med. Arrangemanget var förstklassigt, man känner sig omhändertagen. Hela resan har varit en riktig upplevelse, kanske gör jag den igen något år.

Vi tackar Andreas för denna inspirerande RR och hoppas på att få göra dig sällskap någon gång i framtiden! 🙂

 

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *