BUM 2014 – lopprapport 3


Strax innan mål…

Strax innan mål…

Borås Ultra Marathon – 87km terränglöpning mellan Göteborg och Borås. ”Vem vill springa detta mer än jag?” – så löd tävlingsskaparens fråga inför BUM förra året. Då liksom nu var det en hel del som delade samma tanke. Iår var 120 löpare anmälda för start i Skatås för den långa distansen. 180 löpare var anmälda för att ta sig den ”kortare” distansen från Hindås till Borås, alltså Knalleleden, eller sjuhäradsleden. Förra året, premiäråret för loppet, genomförde jag den korta banan. Då gick jag i mål och var såklart trött och sliten med overkligt pigg och inte nedbruten alls. Redan någon minut efter målgång där vid PT-Huset hade jag redan bestämt mig att det blir minst samma sträcka nästa år igen. Nu när jag visste att 45km var överkomligt och jävligt kul dessutom. Jag var mindre sugen på den långa, jag såg hur folk led, hur svårt folk hade att ens flytta kroppen från sittande till stående position. Hur dom gick i trapporna på PT-huset skall vi inte ens börja nämna. Det såg inte sunt ut, överhuvudtaget.

Kepan är testad. Funkar den, då funkar väl allt? :)

Kepan är testad. Funkar den, då funkar väl allt? 🙂

Det är väldigt konstigt att någon vecka efter mitt BUM 45 2013 började få in ett beslut om att genomföra Skatås-Borås 2014. Bilderna på nedbrutna löpare var antagligen helt utsuddade. Och den 24’e november, sex månader innan tävlingen, öppnar anmälan och jag är mitt inne i att spela in skiva nr 3 med bandet, då hade jag sedan länge bestämt mig för BUM 50 miles.
Det är lite av bakgrundshistorien. Mer historia, eller rättare sagt uppladdning inför har sin egna sida här.

Fredag 23’e Maj

En normal arbetsvecka. Nedtrappning enligt schema. Den största tanken var -tillräckligt med sömn-. Det blev sådär med den varan. Dísa hade ordnat med hela planeringen av fredagen efter jobb. Då hennes föräldrar bor i Björkekärr/Göteborg, alltså granne med Skatås i princip, så planerades det att åka dit så fort som möjligt efter arbetsveckan och bara ha en lugn fredag. Med middag serverad. En så grymt bra uppladdningsmåltid. Räksallad. Och rabarberpaj som efterrätt med tofuglass. Var orolig för magen och räkor, men det var helt obefogat! Min första nollställdhet inför loppet var – uppladdning, vad fan behövs det för? Pastaparty? Nej, det där har Rune Larsson redan satt punkt för 😉 Jag förlitade mig på mitt val av Tailwind Nutrition som näring tillsammans med färskpotatis under loppet. Det gjorde jag helt rätt i. Mer om det senare, säkerligen.
Vi gick och lade oss i ganska god tid. Sömnen blir alltid sådärbra sista natten inför en stor sak. BUM är en stor sak.
Rödbetsjuiceuppladdningen? Den fick vara med ja. Lite sent påkommen men det blev en del ändå. Tog sista klunken hemma fredag eftermiddag, vågade inte köra senare. För rödbetor pajar utan omsvep magen. Varje gång.
Packar och lägger fram det mesta och går till sängs. Oroad 😉

Lördag BUM 87km
Kompanjonerna runt hela BUM 87km. Linus tar täten in mot mål!

Kompanjonerna runt hela BUM 87km. Linus tar täten in mot mål!

Vaknar med lite skallebank efter en smått orolig natt klockan 04:30. Stegar upp och börjar med morgonbestyren. Omelett, macka, proviva och kaffe. Tror jag vågade tugga i mig en banan också. Blandar ihop flaskor med Tailwind, packar dropbag och ombytesväska. Tiden snurrar på, skallebanken består så tar en tablett till slut. Avhjälpt! Pär vaknar till liv och nu börjar det verkligen dra ihop sig. Svidar om till skarpt läge och kontrollerar allt en extra gång. Runt 07 drar vi mot Skatås. En tidig helgmorgon är alltid lika magiskt att uppleva. Vanligtvis ledig dag, och tidig ledig dag innan de flesta kommit igång är speciellt. Vi rullar in mot parkeringen och vi är ganska så tidiga då det är ganska få där. Sinnesstämningen är på topp!
Dísa är omklädd och skall springa en nostalgirunda tillbaka till hennes föräldrar efter starten. Vi får ställa upp för lite fotografering, motvilligt? Njaeeej då! Ner mot nummerlappsuthämtning, och verkligen insupa atmosfären. Träffar Johan efter ett litet tag och han har med ett litet följe med kompisar som skall avverka denna tuffa bana! Morsar och småpratar med det gänget ett litet tag. Vad jag inte visste här var att just det här var en nyckelhändelse, en som var med i gänget heter Linus Wall, och nämner jag honom inte tillräckligt mycket mer så är han en stor orsak till att allt gick så bra och jag kan bara gissa att han har en liknande känsla tillbaka.
07:40 och officiell information. Vi får reda på vad vi skall tänka på i skyltning och att vi har en kompasslöpare i form av förra årets damtrea (om jag minns rätt) första 500 metrarna. Bubblan börjar forma sig. Nu är det dags.
Några minuter innan 08:00 slussas alla ner mot starten. Jag stegar ned och ställer mig med Johans gäng för där känner jag iallafall en person.  Tio sekunder kvar och nedräkning. …3-2-1 köööör.
Sen minns jag inget mer…

BUM2014-Anders

Ett fåtal meter kvar av de 87 000 metrarna av BUM 2014

Så kan det gärna få sluta, och sedan en sammanfattning väl inne i målområdet. För det är förberedelserna som är de mest detaljerade, och avslutningen. Själva genomförandet är kampen. Alla vet hur man springer. Och alla vet att man lider. Och mår hur bra som helst.

Vad som verkligen gjorde mycket skillnad idag. Det är skeendet strax efter start. Började prata lite med Linus. Om lite lopp, om dagens planering och målbild. Det var skrämmande liknande upplägg. Att genomföra loppet var huvudmålet. Alltså att ens ta sig i mål. Han hade mellan 10-11 timmar som godkänt resultat t.o.m. Helst under 10,5 timmar för då skulle han slå sin svärfars Vasaloppstid. Mitt längsta löpande i sträck innan idag var 50km, Linus; 50km. Mitt längsta lopp innan idag var 45km terräng, Linus; 45km. Redan där och då, innan någon längre tid hade spenderats i spåret så kom vi överens om att slå följe, hjälpa varandra och skulle någon vilja springa på så var det helt ok, men samtidigt skulle vi stanna och vänta in varandra om det krävdes. Backarna skulle vi gå i när det blev för brant. Både uppför och nedför.
Jag tror vi blev ganska splittrade i tidigt skede, det ursprungliga gänget, fast jag och min kompanjon höll ihop. Och ganska tidigt började jag tänka på att jag inte hade något tidsmål alls men att komma till Hindås en stund innan deras start hade varit väldigt skönt helt enkelt. Alltså en marathondistans i terräng på 4,5 timmar. Det borde gå. Och jodå, det gick.

Mina anteckningar jag skrev ner ganska snart efter loppet innehåller alldeles för mycket ”micro management” (jag ogillar rena anglosaxiska termer starkt men ibland är dom bättre på sin plats än svenska termer) så jag tror jag får behålla mycket av just det för mig själv.

Inte bårhus, Anders ligger på britsen och inväntar massage efter loppet.

Inte bårhus, Anders ligger på britsen och inväntar massage efter loppet.

Vildmarksleden – från Skatås till Hindås sträcker sig över skogsvägar, stigar, klippor, sprängsten, lite asfaltstransportsträckor och grusvägar. Alltså precis som Hindås-Borås gör. Det är en helt grymt skön terräng att vara i, förutom de lite tråkiga större vägarna. Men dom är få i sammanhanget. Och med dom dryga 1900 metrarna i höjd och dryga 1700 metrarna man skall ner gör detta till en utmaning som heter duga. Jag tror inte ens den yppersta eliten tillbringar dessa 87km i konstant löpande form. Eller jo, kanske 🙂 Lägg därtill en helt enormt fantastisk personal vid varje station. Jag undrar om dom förstår hur mycket dom betyder och gör?
Eller för den delen hur mycket den lilla kåsan potatissoppan gjorde och smakade i Hindås!!
Eller när mor och far står en bit innan Hindås och supportar med lite vatten. Mer än vatten ville jag inte ha där 🙂
Det är som alltid, det lilla som gör det, men allt det här är Stort!

Min helt ovetenskapliga övervägning av vad jag skulle bära med mig och vad som skulle finnas vid Hindås i dropbagen visade sig fungera ganska så optimalt. Jag sprang med 2 flaskor, en i var näve, med TWN, en liten påse färskpotatis i ena västfickan ifall jag skulle bli sugen på annat än näring i dryckesform.
Vid varje depåstopp (5st totalt) tog jag några saltgurksskivor och lite banan vid varje. Någonstans stoppade jag i mig ett chips, på annat ställe potatissoppa som sagt + en bit osmörad macka, på samma ställe även ett par apelsinklyftor och på ett par stationer en minisnickers. Allt detta sammantaget fungerade helt perfekt. Magen var aldrig i obalans. Den var INGET bekymmer alls. Jag hade ju räknat med minst ett par magkrångel. Men nej. TWN kanske?

…trasigt…blött…dött…men bara gött

…trasigt…blött…dött…men bara gött

Innan Hindås och dropbag hade jag resonerat ihop mig att jag skulle fortsätta sista 45km med tre flaskor TWN. Jag hade två färdigblandade UD-flaskor jag tänkt byta de tomma med. Samt det som var kvar i PETflaskan från morgonen. Det som var kvar i den räckte precis till att fylla upp en av de tomma med. Så bytte snabbt en tom till en full, fyllde en av de tomma handhållna och satte den sista fyllda flaskan från dropbagen i västen. Som jag sagt, detta visade sig bli väldigt bra avvägt.
Och nej, jag glömmer absolut inte nämna känslan, när vi strax efter kl 12 lunkar upp mot Hindåsgården. Där är i princip alla som skall starta 45km. Det är precis som att gå i mål. Vilken härlig känsla. Omvänd känsla från föregående år. Jag vet hur jag kände när jag såg 50m-löparna anlände. Väldigt speciellt. Nu var jag där, igen. Fast något tröttare.

Resten av sträckan har jag redan sprungit en gång. Jag såg verkligen fram emot att känna igen mig. Lika mycket som jag kände mig hemma i Skatås när jag kände igen mig på grusvägarna där, getryggen och lika mycket när vi rämnade in i delen som delas med Lerum Vildmark. Igenkänningsfaktorn är rätt kul när man är rätt trött.
Fast lika mycket som jag såg fram emot vissa partier, såg jag med bävan inför de partier jag tyckte var tråkiga förra året under BUM45. Iår var dom inte lika tråkiga. Kanske för tröttheten var på ett helt annat plan. Kanske för vi två som hjälpte varandra genom hela loppet inte tillät något som helst att sänka oss.

Totalt rus av löparenergi!

Totalt rus av löparenergi!

Någon timma efter vi lämnat Hindås kom de första 45km-löparna. Skönt att se folk springa, och att göra det uppför i en jävla fart. En solviking och en SOK Knallen var de första. En stund därefter kom damklassens nummer två (slutresultatet, just här var hon först). Karin Axelsson, som sprang med en trasig fot. Något hon ångrade efteråt lät det som när vi tjötade lite men hon kunde inte låta bli loppet. Sådan är löparen. Smart men dum 😉

Vi var bra trötta bägge två såklart, inget snack om den saken. Jag hoppar fram till nästa ”microsak”, någon km efter den sista jävliga backen ger mitt vänsterknä upp. Jag har som tur är med en gasbinda (som stoppades ner under Soteleden TM) i västen, och tänker att det får bli ett försök att stabilisera upp med den lindan. Säger även till Linus att fortsätta själv den sista halvmilen. Ett inte otippat svar fick jag. ”Nänä, fixa det här nu”. Sagt och gjort och lindat. Och JA! Det funkade. Det som musklerna inte längre klarar hålla på plats, det fixade bandaget. Dock var nerför lite väl smärtsamt, men det funkar. Vi fortsätter. Bara matar på, in i sista skogsbiten. Blir påhejade av Jonas Colting(!), vägledda över sista bilvägen, nu börjar det inte ens bli kilo framför metrarna. Speakerrösten hörs allt tydligare. Folk börjar skymta. Deja vú! Total deja vu. Någon meter innan mål står Dísa, Pontus och Jennie. Jag borde blivit överraskad. Men min hjärna registrerade bara ”där står Dísa, Pontus och Jennie”. Den bubblan höll i sig. Blev smått tårögd, jag och Linus tackade varandra med en manlig kram, ställde upp oss för foto. Och började förstå vad som skett. Och att vi klarade av det. Men främst frånvaron av den stora dippen. Den kom aldrig. Varför inte får jag vidareanalysera.

Strumpan sitter fast i stortån, med gegga/gyttja/sumpmark som klister.

Strumpan sitter fast i stortån, med gegga/gyttja/sumpmark som klister.

Men varför jag borde blivit överraskad av gänget som stod i mål är. Så här; det var bestämt sedan tidigare att Pontus skulle agera chaufför hem från Borås. Även knäppa lite bilder vid mål. Det hade Dísa fixat. Inga konstigheter med det. Jennie är en gammal polare och numera även min massör, eller heter det massös? Jag var där i onsdags för en lättare massage och då pratade vi lite om massage efter lopp osv men att på lördagen hade hon kunder så hon kunde inte åka till Borås, något jag erbjöd henne, plats i bilen med Pontus och Disa. Det var visst bestämt sedan länge att hon visst skulle med. Men att det skulle bli en överraskning. Ja, hur mycket fattade jag efter 87km och hur överraskad blev jag? Inte nåt. Men massage, det fick jag. Ajojajojajojajajajajajajaj. Men för fan vad det gjorde gott!!

Öl, dusch, bubbelpool, mat & öl. Sedan åkte vi hemåt!!

Jag vet att jag utelämnar mycket. Och jag kan inte ens ta med allt. Det här känns inte ens som en lopprapport. Det känns mer som att bara skriva av sig lite. Skriva av sig lite efter att man genomfört 87km i terräng. Mellan Göteborg och Borås.

Aj aj aj, oj oj oj, uj u j uj, aaaaaaaaaj

Aj aj aj, oj oj oj, uj u j uj, aaaaaaaaaj

Och kanske att någon blir sugen på att testa på loppet. Om inte den långa så åtminstone den korta. 45km, det är ett ultralopp det med. Oavsett vad folk säger. Det är en grymt fin upplevelse i grymt fin natur under den tiden på året på dessa breddgrader då det är som mest chans till soligt och bra väder. 2ggr av 2 har det varit väldigt väldigt bra förhållanden. Bara det!



Stora tack till:
Disa, Pontus & Jennie – skjuts, support, foton, massage & avslutningsdryck
Tailwind Nutrition – energi som funkade utan några problem
Familjen Åhman Emilsdóttir i Björkekärr – boende, mat, sovplats & skjuts
Northsport.se – för snabb leverans av utrustning (slarvat bort strumpor & trasig keps)
Mor & far – vätskekontroll
Och självklart alla involverade i loppet

De tre hjältarna från vildmarken!

De tre hjältarna från vildmarken!

Jag står i en enorm tacksamhetsskuld!!

Relaterade poster

  • 82
    Ganska hektisk månad. Semester… Vilken blev väldigt bra med facit i hand. Fick ju till Gesundabergets ”bergsrunda” som grädden på moset. Och en hel del annat. Kanske kommer det mer om detta senare. Statistiken då? V26: 23,3km V27: 24,9km V28: 26,2km V29: 44,1km V30: 51,1km Månadssumman: 169,5km Totalt: 144,3km +…
    Tags: km, är
  • 77
    Den enkla förklaringen till rubriksättningen är att år 2016 har jag tänkt att gå ifrån att specifikt ha en löpföljetong. Det finns andra som gör det både bättre och/eller för mycket och visst fyller det en viss funktion med sådana avtryck i blogosfären.Som jag sagt i min ”löpårskrönika” (vilken inte…
    Tags: km, är
  • 71
    Del 2 av bloggandet för Alingsås Tidning. Idag var det Anders tur, och det ser ut såhär: Från noll till 5km…eller så menar jag Ultra. Hur ska man gå tillväga för att börja träna löpning? För totala nybörjare som vill ta sina första steg mot ett hägrande lopp, eller kanske för…
    Tags: är, km
  • 71
    Nemo… Det är lätt att fastna i sanningen. Att bli kvar där utan möjlighet att ta sig loss. Att falla tillbaka i dess kyla famn, låta sig omslutas av hennes raka och ärliga ord och att förbittras över att man inte lyckas blunda för de samme. Det är lätt att…
    Tags: är

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

3 tankar om “BUM 2014 – lopprapport

  • Sanna

    Underbar läsning Anders 🙂 Så kul m all igenkänning (jag tog mig också i mål :)) Jag fick däremot lite fler dippar och får kanske läsa på om din TW, skulle nog behöva bättre energi! Hoppas vi syns nästa år vid starten!

    Sanna

    • Anders Malmström Inläggsförfattare

      Svårt att få till en rättvis lopprapport eller beskrivning, kul du gillade vad jag fått plitat ner 🙂
      Och ännu roligare du också delade smärtan och tröttheten i lördags!! Tycker du absolut skall testa TW nu när den finns lätt tillgänglig i Sverige. Tailwindnutrition.se kika in där. Jag är övertygad om att den hjälpte väldigt mycket.
      Och ja, jag är ganska övertygad även om start nästa år igen 🙂