Johnbauerskogsterräng

Bland Tomtar och Troll 2


Grav vecka 18

Graviditetsvecka 18.

Att läsa om hur någon lägger upp sin träning och om vart och vartannat pass som genomförs, vilka tider som presterades och vilka pulsintervall som uppnåddes, kan stundom vara inspirerande och lärorikt…men är sällan det jag personligen är ute efter om jag läser en blogg eller en löpares upplevelser i något annat forum.

Detta är en av orsakerna till att i alla fall jag, men jag tror att jag talar även för Anders, inte frekvent lägger upp var pass vi själva tar oss igenom på denna sida. Sådant lägger vi snarare upp kort och koncist på jogg.se för närmast sörjande och intresserade, för att här kunna ägna oss åt lite större ämnen och mer svävande tankar och funderingar.

 

Idag skall jag dock göra ett undantag och skriva om ett pass. Om gårdagens pass. Ett mycket speciellt pass. I alla fall för mig.

 

Sedan jag blev gravid har dagarna gått i ett pga flytt, mycket jobb och annat som tagit upp tiden. Flytten i första hand gjorde att jag dels var väldigt trött om såväl kvällar som under helger och dels inte fann tiden för att springa så som jag egentligen kanske ville och hade planerat.

Nu är vi, som vi redan skrivit om, sedan några veckor på plats i vårt nya hem och både Anders och jag är igång och springer mer regelbundet igen. Anders är helt enormt duktig och följer sitt schema inspirerat av Byron Powells bok Relentless Forward Progress till punkt och prickar trots långa arbetsdagar och sena kvällar med rep med bandet osv, och är nu uppe i dryga 7-8 mil/vecka fördelat på 5 träningsdagar. Själv håller jag mig till ca 4-5 löppass/vecka á 4-6 km/pass.

Hoppar jag ett halvår tillbaka i tiden springer jag numera ca 2 minuter långsammare/km och orken och energin går inte att jämföra. Men jag springer.

 

Igår föreslog Anders att jag skulle hänga med på delar av hans kortpass (11,2 km). Vi har tidigare startat tillsammans och sedan sprungit skilda vägar när han skall ta sig igenom ytterligare några mil och jag måste hem akut på grund av en mage som pajat. Jag hakade på och förvarnade honom om att vi kommer att springa i ett ultra-långsamt-grav-tempo, vilket han tydligen inte hade något emot.

Ut i kvällsvårsolen sprang vi och rakt in i John Bauers trollskog!

Vädret var helt perfekt. Temperaturen var så lagom den kan vara. Vinden var svag. Fåglar kvittrade. Skogen sprudlade av nyvaket liv och jag bara njöt av vart steg jag tog.

 

Johnbauerskogsterräng

Sån här var känslan

Detta var min första riktiga trerrängrunda, om man inte räknar gamla hederliga terrängfemman jag hade utanför dörren där jag bodde förr, för i år. Här var vi mitt ute i skogen. Jag hade ingen koll på klocka eller distans, jag bara fokuserade på allt som var så fint runtomkring. När vi närmade oss hemmet hade Anders ca 2,5 km kvar att springa för att komma upp i sina dryga 11 km. Vi skildes åt då jag var osäker på om magen skulle hålla mer än den halvkilometer jag trodde att kvarstod. Det visade sig dock vara mer än så som väntade framför mig och när jag nästan var hemma stod klockan på 9,74 km…jag kunde ju inte springa raka vägen hem jag heller med andra ord! Löpare som man är, så sprang jag ju förbi huset och rakt fram tills klockan signalerade att jag passerat 10 km. Då vände jag och skuttade hemåt på lätta ben, lika överlycklig som om jag vunnit första pris på ett tufft långlopp någonstans i världen!

 

Tänk att så lite kan ge så mycket!

Den första terrängmilen för i år, i vacker John Bauer skog, i perfekt väder, under en perfekt årstid och med perfekt sällskap!

 

Kan det bli bättre?

 

/dísa

 

Som ett litet ps kan jag tillägga att dagen började med att jag för första gången kände ett litet sprattel i magen…vår trollunge håller i gång den med, med andra ord! 😀

 


Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

2 tankar om “Bland Tomtar och Troll