Helags Adventures Marathon 2013 1


Vi har nog alla varit där. De kommer redan månader innan det är dags. De är obehagliga. Ångestfyllda. Panikartade. De är fulla av elakartade varsel, dåliga omen och hotfulla järtecken. De kommer om natten, men kan likväl förfölja oss under dagen. De skapar oro och får oss att tänka efter ett par varv extra om huruvida vi har rätt plan eller inte…?

Jag pratar om stressdrömmarna inför ett lopp.

Drömmarna där man springer som i sirap, där man glömmer sina skor inför start och får springa barfota eller där man kommer på sig själv stå naken på startlinjen. Drömmarna om en stressig färd mot startområdet och där man är ute fel dag, där man springer vilse i skogen och där allt bara blir fel, fel, fel.

Dessa drömmar.

Med tanke på hur man laddar, vilka förväntningar man bygger upp, vilka visioner man har och vilka mål man strävar efter – allt som skall klaffa just den där dagen – så kanske det inte är så konstigt? Jag kan tänka mig att de flesta som har något stort i görningen, en resa jorden runt, bröllop, ett jättekalas eller något liknande, får drömmar av samma slag.

Men nu skriver vi om löpning.

 

Och i natt hade jag en sådan dröm…dock en aningen sen sådan om jag får säga det själv?

Kanske var det bara loppet som så som inte passade in, men situationen över lag som speglade att jag igår fick ett positivt mail från IK Granit om att de gärna såg mig deltagandes i Soteledens 12 km lopp! Wohoo!

 

Loppet i nattens dröm kan jag inte minnas att jag hade några stressdrömmar inför. Det var nämligen en ytterst spontan anmälan, 2 veckor innan det var dags och egentligen ett riktigt drömlopp för min del – både före, under och efter!

 

Som titeln redan avslöjar så pratar jag om Helags Adventures Marathon 2013.

Det hela började egentligen när jag under sommaren var uppe och fjällvandrade på Helagsfjället. Både före och efter vår tur på fjället, umgicks jag och min kumpan hos ett gott gäng som rustar upp en gammal fäbodvall i Medskogen (Hede) där vi sov några nätter. När det kom fram att jag tycker om att springa, fick en annan löpare med mig på en spontananmälan till starten till det efter då två veckor stundande Helags Adventures Marathon!Helags7

Jag, som hade både Lidingöloppet inplanerat 2 veckor efter Helags-loppet och Risveden Terräng ytterligare två veckor senare tyckte att det trots allt var en kul idé och anmälde mig således till halvmaran. Tre lopp med två veckors mellanrum kändes både kul och utmanande; alla i helt fantastiska miljöer dessutom!

Direkt efter jobbet, en fredag i slutet av augusti 2013, kastade jag mig således på ett tåg till Västerås varifrån jag fick skjuts upp av min vandrarkumpan till Mittådalen. Vi var framme vid 03-tiden på natten och hade knappt fått i oss någon mat. Starten gick kl 12:00 så vi hoppade bums i säng och nog fick jag någon timme sömn eller två, men jag kan ju inte påstå att jag var utvilad när jag vaknade.

Självfallet hade vi inte med oss någon frukost då vi hade planerat att inhandla detta på plats…men tro inte att det var några butiker öppna där vid den tiden. Kaffe, kanelbullar, banan och Pepsi Max fanns att tillgå…och ja, man kan ju inte annat än skratta åt denna uppladdning!

 

När vi anlände till startområdet var vi de första på plats. Före arrangören, ty ja, det är främst en tapper hjälte som tycks stå för det mesta med detta lopp själv, kom strax farande efter att ha fått igång löparna som sprang helmaran borta i Ljungdalen! Strax därefter anslöt allt fler löpare och tillslut vad det ca 20 st på plats, redo att starta!

Helags6Solen sken och värmde på luften och både jag och Erika visste att en varm dag stundade här uppe på fjället.

Min uppladdning med dålig sömn, märklig frukost och mycket stillasittande gjorde mig på något vis oerhört lugn. Kraven var som bortblåsta. Utöver denna uppladdning hade jag under en period tidigare – men även på plats – väldigt lågt blodtryck (60/40 mmHg) och var ganska så yr, så mitt huvudmål var att alls ta mig igenom detta lopp, njuta av utsikten och stämningen!

De facto att vi dessutom var så få som deltog, bristen på toaletter vilket gjorde att man fick kissa i skogen runtomkring, tillgången på stora, goda blåbär och saftiga kråkbär, den glada stämningen och den vackra, omgärdande miljön överlag gjorde att all den nervositet och press, stress och höga adrenalinpåslag man brukar känna sådär inför starten, var som bortblåst. Jag bara var. Jag bara njöt. Jag skulle springa för att det var kul, för att ha med mig ett fantastiskt minne och ett äventyr – inget annat!

 

Starten gick och jag skuttade iväg på lyckliga ben. På vägen över Flatruet, där man precis lagt nytt, grovkornigt och vasst grus, möttes jag av renar, fåglar av olikaHelags3 slag och hade en helt otrolig utsikt bort mot Helagsfjällen och fjällvärlden runtomkring. Det var varmt. Mycket varmt. Trots det karga landskapet, bristen på träd och annat naturligt vindfång, så blåste det inte en sekundmeter denna dag. Men jag njöt. Jag njöt av varenda steg. Som tur var sprang jag en stor del av loppet utan att ha andra löpare nära tillhands…ty jag måste ha sett tämligen fånig ut där jag drog fram med ett brett leende på läpparna haha!

Helags1Titt som tätt så möttes man av hejande tyska och svenska turister som stannat för att titta på fåglar och fjäll och den tappra skaran funktionärer som ställde upp med att dela ut vatten och sportdryck med jämna mellanrum flaxade vilt och glatt med armarna så fort man susade förbi (det var samma skara folk varje gång; de inväntade sista löparen i spåret innan de körde framåt en sträcka om mötte dem som var i täten)! Alla som sprang peppade varandra. När man mötte de trötta maraton-löparna som kommit en bit före och sprang om dem, fick man lika mycket tjo och tjim tillbaka som man gav dem när man sprang förbi!

 

Ja, jag måste säga att jag njöt av varenda steg under detta lopp. Tystnaden, den vackra naturen, vädret och min i grunden mycket avslappnade känsla och inställning till resultat och mål, gjorde att jag verkligen bara kunde njuta av rörelsen och upplevelsen.

Och då hade jag ännu ingen aning om vad som väntade när jag kom ner till målet i Funäsdalen.

 

När ca 1-2 km återstod hade jag 2-3 herrar framför mig i sikte. Någon fick kramp och började gå precis i slutet, men vi höll i övrigt ganska så jämt tempo, trots avståndet oss emellan. Som vanligt ökade jag på allt jag hade när jag hörde speaker-rösten i målgången och fick syn på målet (finns det något bättre än när man tar ut sig totalt och springer allt vad man har in i mål – trots att man egentligen är helt slut???) och rusade in!

Fy FAN vad gött!!! Var min känsla.

Inte minst när jag tittade på klockan: min bästa tid någonsin på halvmara!!! Med denna uppladdning, denna terräng och denna värme – det var ju helt sjukt!!! Vilken storvinst!

 

Väl i mål såg jag dock inte så många fler damer. Nog reflekterade jag lite över detta, men vågade inte tro att jag skulle vara den första i mål…förrän…det var dags för prisutdelning.Helags4

 

Nu räcker mina ord inte till längre. Nog för att vi inte var så många som tävlade, nog för att terrängen gick till fjälls, men ändå inte var den värsta terrängen jag tagit mig igenom, och nog för att det var ganska så perfekta väderförhållanden (om än varmt)…men att slå sitt eget personbästa på halvmara och dessutom få stå överst på prispallen…den känslan…där har vi den verkliga löpardrömmen!

 

Varför jagHelags5 i natt befann mig på Flatruet och sprang med tunga, kraftlösa steg, som  i kletig sirap och helt vilse bland gran och fur…det har jag egentligen ingen aning om. Men kanske beror det på att jag igår insåg att Skatås Mörkaste (http://www.trailworks.se/skatas-morkaste/) redan är om två veckor och att jag är sjukt otränad och oförberedd? På Helags var jag yr och hade laddat upp fel, men jag var trots allt några kg lättare, bättre tränad och utan ett troll i magen. Kan jag gå in med samma avslappnade inställning i Skatås om två veckor som jag gjorde uppe i Härjedalen/Jämtland för ett par månader sedan?

…ja, det återstår att se…

 

/dísa

 

 

 

 


Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

En tanke om “Helags Adventures Marathon 2013